Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ann Heberlein: Det var sorgligt att se prästerna ägna sig åt svåra kränkningar

Ann Heberlein om ett osunt kyrkligt sexintresse.

Sex är verkligen inget stort ämne i bibeln. Ämnet berörs några tiotals gånger – masturbation fördöms och homosexuella handlingar förbjuds och människorna uppmanas att hålla liggandet inom ramarna för äktenskapet. Med tanke på detta bibliska ointresse för sex är den kristna traditionens enorma intresse för vad människor gör med sin egen och andras kroppar när de är privata både märkligt och fascinerande. Tänk om kristna hade lagt ner lika mycket tid på att fundera över ekonomiska orättvisor – ett ämne som är betydligt mer omskrivet i bibeln än sex. Men det är klart: sex är väl roligare att fundera över, också för en präst.
Onsdagens Uppdrag granskning i SVT visar att kristendomens osunda intresse för andras sexualitet inte tillhör historien. En av deras reportrar sökte upp ett antal präster i olika svenskkyrkliga församlingar i vårt land för att tala om sin påstått homosexuella läggning. Med hjälp av en dold kamera filmades dessa själavårdande möten. Dessa präster behandlade den unge, bekymrade mannen som om han var sjuk. Hans sexualitet definierades som en sjukdom och några av prästerna erbjöd förbön i syfte att ”bota” denna sjukdom. Det var sorgligt att se, om än inte förvånande.
Betänk att det sekulära samhället betraktade homosexualitet som en sjukdom fram till 1979. Betänk att kyrkan är en koloss, och att värderingar är sega. Det tar tid att förändra djupt rotade föreställningar. Svenska kyrkan har en tydlig officiell hållning i frågan: Samkönade relationer och homosexuell kärlek är likvärdig med heterosexuella relationer. Att några få av deras företrädare lever kvar i en annan föreställning är inte förvånande. Det innebär dock inte att det dessa präster ägnar sig åt är försvarbart eller ens ursäktligt. Det vi såg i onsdagens Uppdrag granskning var inget annat än svåra kränkningar. Kyrkan måste uppenbarligen fortsätta diskutera synen på sexualitet. Kyrkan måste också diskutera själavård.
Själavårdssituationen är problematisk: en människa med problem söker sig till en präst för att få råd och vägledning. Ibland är det problem av andlig natur, ibland är det problem av psykologisk karaktär. Jag kan inte låta bli att tro att en hel del själavård gränsar till kvacksalveri och faktiskt ibland gör mer skada än nytta. De samtal vi fick ta del av genom Uppdrag gransknings försorg visade tydligt upp direkt farliga själavårdssituationer.
Kyrkans erbjudande om själavård är fint och nödvändigt – att välkomna människor att, under tystnadsplikt, få lätta sitt hjärta är stort. Själavården behövs – men nog bör kyrkan fundera över hur väl rustade deras präster är att bedriva dessa i grunden terapeutiska samtal? Och nog bör prästerna fundera över hur långt bön räcker och när det ansvariga istället är att råda den hjälpsökande att söka hjälp annorstädes, till exempel på en psykakut?
Uppdrag granskning lät tack och lov fler präster än de homofoba komma till tals, och de sade det som naturligtvis är riktigt. För homosexualitet finns ingen bot, ty det är ingen sjukdom. Gläds åt din förmåga att älska, oavsett vem du älskar. Gud har skapat dig sådan du är, och Gud älskar dig.
Gå till toppen