Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Per T Ohlsson: Dagen efter: ”Osvuret är alltid bäst”

”Osvuret är alltid bäst”.

Gudrun Schyman och Soraya Post.Bild: Pontus Lundahl/TT
Den politiska veckan har dominerats av reaktioner på förra söndagens val till Europaparlamentet. Och nog rymde det svenska resultatet sensationer värda att diskutera.
Miljöpartiet blev större än Moderaterna, som gjorde sitt sämsta val sedan 1970; det var som om Yngve Holmbergs spöke skred fram genom den moderata valvakan. Sverigedemokraterna knep två mandat. Feministiskt initiativ kom från nästan ingenstans och tog ett. Piratpartiet försvann med en digital suck.
Aldrig tidigare har ett svenskt EU-val varit föremål för så intensivt intresse, vilket bekräftades av att valdeltagandet ökade till drygt 51 procent. Men upphetsningen var en aning navelskådande. Sverige utser endast 20 av parlamentets 751 ledamöter. Soraya Post från Fi kommer inte att transformera Europa.
Det viktiga – och illavarslande – var att EU-fientliga och intoleranta partier attraherade väljarmassor runt om i Europa.
Nationella fronten i Frankrike samlade en fjärdedel av rösterna och får fler mandat än hela Sverige. Nationalistpartiet Ukip blev störst i Storbritannien och fascistiska Jobbik näst störst i Ungern. Sverigedemokraternas framgång ingick alltså i en europeisk missnöjestrend i spåren av den djupaste ekonomiska krisen sedan depressionens 1930-tal.
Dessa partier skiftar i nyans, från buttra bastubadare hos Sannfinländarna till brutala nynazister i grekiska Gyllene gryning, men aldrig tidigare har Europaparlamentet, direktvalt sedan 1979, fläckats så svart och brunt.
Får man med hjälp av andra världskriget skoja om en dyster stund framstår det som följdriktigt att Dansk folkepartis förstanamn klingar som Messerschmitt.
När Europa hade behövt Spitfire fick vi Ukip.
En anledning till att den europeiska dramatiken hamnade i svenskt bakvatten är att 2014 är ett så kallat supervalår: om bara några månader, den 14 september, hålls även val till riksdagen.
Nästan alla som har kommenterat EU-valet utifrån det perspektivet har tillfogat en brasklapp om att riksdagsval är något helt annat. Då står regeringsmakten på spel och valdeltagandet överstiger 80 procent. I EU-valen röstar väljarna friare, mer spontant och mer på enskilda kandidater. Riksdagsvalen handlar om partier, värderingar och långsiktighet.
Men i nästa andetag har det ändå blivit spekulationer om hur söndagens skrällar påverkar valet i höst.
Är Moderaterna knäckta? Kommer Fi in i riksdagen? Fortsätter Miljöpartiet att växa mot himlen? Är ett maktskifte oundvikligt efter åtta år med en borgerlig alliansregering?
På valnatten tog statsminister Fredrik Reinfeldt (M) EU-resultatet som utgångspunkt för det egna partiets uppgift. Han klumpade ihop Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Fi och jämförde med Socialdemokraterna, som stod och stampade:
”Nu får vi en svensk vänster som definieras av krafter till vänster om Socialdemokraterna i sitt motstånd mot en marknadsekonomi, mot arbetslinjen och för en misstro mot människors möjlighet att välja. Här har vi mycket att göra.”
Reinfeldts uttalande speglar en iakttagelse som efter EU-valet har upphöjts till konventionell visdom: att det blåser vänstervind. Det gör det. Enligt SVT:s vallokalsundersökning, Valu, placerade sig 48 procent klart eller något till vänster medan motsvarande högersiffra var 31 procent. Men verkligheten är mer komplicerad. För mitt i den vänstervind som blåste omkull Moderaterna ryckte Sverigedemokraterna fram till höger, lyfta av att invandringsfrågan har trängt högre upp på väljarnas agenda.
Att EU-val inte liknar riksdagsval framgick närmast övertydligt i tisdags. Då publicerade Statistiska centralbyrån, SCB, sin stora och halvårsvisa väljarundersökning.
Så här såg opinionsläget ut i maj, med Valmyndighetens siffror från EU-valet inom parentes:
M: 22,7 (13,7). FP: 5,3 (9,9). C: 4,9 (6,5). KD: 3,9 (5,9). S: 35,3 (24,2). MP: 8,0 (15,4). V: 8,0 (6,3). SD: 8,1 (9,7). Fi: 2,5 (5,5).
Här avtecknar sig mönstret från samtliga fyra tidigare EU-val som Sverige har genomfört sedan 1995. De båda stora partierna, M och S, klarar sig sämre än i riksdagsvalen och uppstickarna avlöser varandra.
I EU-valet 2009 fick M 18,8 och S 24,4 procent. Sensationen den gången var Piratpartiet med 7,1 procent. I riksdagsvalet ett år senare samlade M 30,1, S 30,7 och PP 0,65 procent. I Europavalet 2004 gjorde EU-skeptiska Junilistan succé med 14,5 procent, men imploderade till 0,47 procent i riksdagsvalet 2006 för att sedan förpassas ut ur Europaparlamentet 2009.
Erfarenheten talar således för att M och S kommer att göra väsentligt bättre ifrån sig i september och att Fi, trots Gudrun Schymans lyskraft, får utomordentligt svårt att inta riksdagen.
Den vänstervind som i söndags ven runt folkhemmets knutar ökar möjligheterna för ett maktskifte i höst. Hos SCB har S, MP och V egen majoritet: 51,3 procent mot regeringsalliansens 36,8 procent. Sverigedemokraterna växer, men skulle förlora sin position som tungan på vågen.
Mätserien från SOM-institutet i Göteborg är också tydlig: förskjutningar på den ideologiska höger-vänsterskalan har samband med var regeringsmakten hamnar.
Kring 1990 blåste en högervind som bar de borgerliga till regeringsmakten. Valåret 1991 uppgav 39 procent att de stod till höger, 30 procent till vänster. Tre år senare var siffrorna omvända. Socialdemokraterna återkom i regeringsställning.
De mest markanta utslagen åt ena eller andra hållet inträffade 2002 och 2010: 40 procent vänster respektive 44 procent höger. I valet 2002 hade Göran Persson sin enda valtriumf som S-ordförande och 2010 fick en sittande borgerlig regering för första gången förnyat förtroende av väljarna.
Men återigen kompliceras sambanden av den besvärliga verkligheten.
Valåret 1998 drog opinionen åt vänster, vilket manifesterades i en rejäl framgång för Vänsterpartiet: 12,0 procent, en fördubbling jämfört med 1994. I samma val gjorde Kristdemokraterna, knappast ett parti till vänster, en ännu starkare framryckning, från 4,1 till 11,7 procent. Socialdemokraterna rasade ihop. Moderaterna höll ställningarna.
Efter valet fyra år senare, när vänstervinden tilltagit, inledde MP och mittenpartierna förhandlingar om regeringssamverkan. De var nära att lyckas.
I valet 2006 mobiliserades både höger- och vänsterväljare. Resultatet blev borgerlig majoritet.
Att högervinden har mojnat sedan 2010 står klart, men i den senaste SOM-mätningen, genomförd i höstas, antyds ingen dramatisk kantring: 35 procent höger, 34 procent vänster. Och är det självklart att räkna Miljöpartiet till den traditionella vänstern? Den gröna rörelsen vilar i mycket på frihetliga värden som skapar misstänksamhet hos ”betongsossar”. Mellan Miljöpartiet och det kommunistiskt anstrukna Vänsterpartiet öppnar sig en demokratisk klyfta. Det är dessutom svårt att räkna dagens MP till den EU-negativa vänstern. MP accepterar numera det svenska medlemskapet och toppkandidaten Isabella Lövin har med sina insatser i Europaparlamentet, främst gällande fiskepolitiken, visat på EU:s praktiska betydelse.
Fi står långt till vänster, men hur och varför är det ingen som vet, eftersom partiet inte har presenterat något genomarbetat politiskt program.
Minst lika tänkvärt när det gäller vindriktningen och regeringsfrågan är 1970-talet. Det formligen stormade från vänster i spåren från 1968 års revolter: Vietnam, löntagarfonder, alternativrörelser. Men Socialdemokraterna backade i valen 1970 och 1973 och 1976 kulminerade detta radikala decennium, paradoxalt nog, med en borgerlig majoritetsregering under C-ledaren Thorbjörn Fälldin. Den återkom, om än med knapp marginal, efter valet 1979.
En ny fråga sprängde de politiska ramarna: kärnkraften.
Liknande överraskningar kan inträffa igen i en värld som snurrar ännu snabbare än då.
Hur skall S-ledaren Stefan Löfven kunna ta ansvar med MP:s pacifister och V:s Putinkramare om Ukrainakrisen sprider sig? Vad händer om en uppblåst börs på Wall Street kollapsar och drar med sig världsekonomin, en risk som ekonomiska bedömare börjat oroa sig för?
Ett regeringsskifte i höst är troligt, rent av sannolikt. Alliansen verkar trött och håglös. Men osvuret är alltid bäst – och ett val till Europaparlamentet är ingen tillförlitlig barometer. Till detta kommer väljarnas ombytlighet. På 1980-talet bytte en femtedel parti mellan riksdagsvalen; idag utgör partibytarna en tredjedel.
Demokrati handlar om relationen mellan styrande och styrda. Så kanske kan skillnaden mellan EU-val och riksdagsval bäst beskrivas i två relationsfrågor, den ena temporärt passionerad, den andra moget övervägd. Ofta leder de till helt olika situationer dagen efter:
”Hänger du med hem ikväll?”
Eller:
”Vad säger du om att flytta ihop?”
Gå till toppen