Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Maria Küchen: Det är dags att säga upp bekantskapen med snusmumriksidealet

Det är nog hög tid att sluta identifiera sig med Snusmumriken.

Snusmumriken är en perfekt gestaltning av romantikens konstnärsideal – men finns det några Snusmumrikar?
Stig Dagerman skrev att alla vill bli älskade för vad de inte har: ”… för sin mjukhet stenen. Näktergalen vill bli älskad för sin skönhet. Varför jag själv bli älskad vill jag icke veta.”
Jag kommer att tänka på de orden när jag gör Facebook-testet ”Vilken muminfigur är du?” Reflexmässigt vill jag bli lilla My eller Snusmumriken. Hemulen eller Filifjonkan vill jag inte bli, men varför? Och varför lägger vuxna människor ner ens en gnutta livstid på något så banalt som att testa på nätet vilka muminfigurer de är?
Det är en lek, men alla lekar är allvarsamma och jakten på jaget är intensivare än någonsin, och just mumintest tycks komma åt en nerv.
Någon påpekade i kommentartråden under testet att muminfigurerna är så bra eftersom de visar på väsentligheter genom banaliteter. De ringar in psykologiska arketyper som går lätt att ta spjärn mot, och ju mer jag tar spjärn, desto mer upprör det mig att Filifjonkan och Hemulen föraktas så.
Hemuler tycker om ordning. Filifjonkor vill ha det rent och fint. Är det så fel? Varför vill jag så ogärna vara hemul?
Dagerman har svaret: stenen vill bli älskad för sin mjukhet. Få vill i själva verket vara så ensamma i sin rörelsefrihet som Snusmumriken, så oförskämda i sin frispråkighet som lilla My, men vi verklighetens hemkära filifjonkor och fyrkantigt samlande hemuler älskar att se oss själva som bohemiska snusmumrikar och attraktiva mymlor. Och kanske är det okej så?
Det finns ett glapp i de flesta av oss mellan vad vi är och vad vi vill vara, och där gror inte bara existentiell ångest utan också fruktbara drömmar. Destruktivt blir det först när medmänniskor byggs in i självbildsbildningen och tilldelas roller som kränker dem. Rasism är det mest renodlade exemplet.
Jag ska kanske förresten sluta identifiera mig med Snusmumriken av fler skäl, trots att jag onekligen är en fritt skapande varelse utan ägodelar. En bohemisk solitär man som självsvåldigt låter inspirationen styra? Jag?! Snarare är jag flitig småföretagare à la Hemulen och en orolig själ som i likhet med Filifjonkan behöver en ombonad, kontrollerbar och mysig familjetillvaro för att palla det inre trycket. Romantikens konstnärsideal, perfekt gestaltat i Snusmumriken, är inte tillämpbart på mig – och kanske inte på så många överhuvudtaget här i verklighetens uttrycksvärldar.
Snusmumriken och lilla My är dessutom den hegemoniska individualismens lakejer. De fäster sig inte vid någon, hjälper ingen men surfar på andras generositet och är precis så rörliga som den goda medborgaren förväntas vara på den senkapitalistiska arbetsmarknaden där ingen kaka längre är säker. Att identifiera sig med dem signalerar inte frihet från auktoritetstro utan snarast lydnad. Maktbärarna vill att jag ska vara hyperindividualist och jag lyder genast.
Gå till toppen