Kultur

David Wästerfors läser Kolbjörn Guwallius bok om graffiti i Stockholm: Förbrytare på spåret

Sidospåren är intressantast i journalisten Kolbjörn Guwallius välbehövliga granskning av väktarnas snart tjugoåriga kamp mot graffitin i Stockholm, skriver David Wästerfors.

Grip till varje pris.

Author: Kolbjörn Guwallius. Publisher: Falkarna, CSG och de rättsvidriga väktarmetoderna 1996–2014. Verbal förlag.. PublishYear: 2014.
I Kolbjörn Guwallius ”Grip till varje pris” är nyhetsvärdet självklart. Man skulle kunna spika fast det i telegramform:
Graffitimålare i Stockholm bekämpas med rättsvidriga metoder. Storstockholms Lokaltrafik fortsätter att anlita väktare som inte bara smyger runt i tunnlarna utan uniform – de följer också efter graffitimålare på gator och torg och fotar och registrerar dem.
Graffitibekämpningen börjar på allvar 1996, sedan dämpas den efter en registerskandal och muthärva 2002 men återuppstår snart i nygammal form. Civilia Spaningsgruppen på Falck Security har blivit Commuter Security Group och retfullt skakat liv i den ökända förkortningen CSG som för graffitimålare blivit synonym med fienden.
Efter att Guwallius skrivit en artikelserie i Svenska Dagbladet 2011 avtar det civila spanandet och uniformerna åker på igen. Väktarna blir synliga. Men snart gömmer de sig som vanligt i civila kläder och bättrar på sitt register.
Utanför butiker får man inte spana utan uniform (även om Länsstyrelsen kan bevilja undantag) och man får inte göra spaningsregister om man inte är polis. Kolbjörn Guwallius lotsar sakligt läsaren genom denna märkliga skuggvärld. Väktarna har lagt sig till med vanan att inte ingripa mot pågående brott utan vänta tills tunnelbanetåget är färdigklottrat. Då kan graffitimålarna skuldsättas och – är det tänkt – avskräckas ordentligt.
Det betyder att en väktare kan skjuta upp själva haffandet och iaktta målandet i timmar. Guwallius kritiserar metoden men menar att den fungerar, vilket man kan undra över. Vore det inte mer avskräckande om en sanerare steg fram med sin högtrycksspruta och tog bort målningen direkt? Det hade nog tillintetgjort gatukonstnärens berömmelse i sin linda. Nu stiger istället en civilklädd väktare fram, eller snarare springer, och en febrig känsla av Allvarlig Brottslighet infinner sig.
Men förtjänsterna med ”Grip till varje pris” går utöver det visserligen välbehövliga journalistiska larmandet kring register och dolda väktare. I takt med att Kolbjörn Guwallius lägger fram den ena uppgiften efter den andra (i en något för repetitiv stil) förundras jag över två saker.
Nummer 1: Väktarna verkar bli påtagligt emotionellt engagerade i jakten på graffitimålare. De ligger och trycker under sätena eller gömmer sig i förarhytten på parkerade tåg. De tältar i snödrivorna. Där väntar de halva natten tills ungdomarna dyker upp med sina sprejburkar. Adrenalinet pumpar. Snart jakt! Inte sällan anlitar bevakningsföretaget män som utbildats till jägare och spanare i värnplikten.
Även graffitikonstnärerna blir upprymda. En tjugofyraåring blir ”helt lyrisk” när han snubblar över en väktare i ett kamouflagetält vid pendeltågsstationen i Märsta och lägger naturligtvis upp sina bilder på nätet. Graffitimålarna spanar på väktarna och håller reda på vilka de är. De mobiliserar sig på internet och i subkulturella gömmor. CSG firar ”stora grip” med tårta.
Väktaren och den estetiske vandalen är alltså bundna till varandra i storstadsnattens ständigt förnyade katt-och-råtta-lek. Det blir kittlande som det största äventyr men Guwallius bara nuddar vid den starka dragningskraft som både graffitimålandet och kampen mot det inbegriper, en dragningskraft som är ytterst social. Det handlar om den förhöjda men hemliga identitetens attraktion, spänningen i att checka ut från vardagen och bli speciell, som rebell eller kontrollagent.
Nummer 2: Det finns en växande legitimitet för polisaktiviteter utanför det statliga monopolet. CSG-väktarna ägnar sig inte åt förebyggande arbete, de leker detektiv och polis. De kan lägga pussel över graffitivärlden, skugga folk på stan, gömma sig i makadamen, rusa över spåren och utropa ”det här är mitt grip!” När den vanliga ordningsmakten väl är på plats visar den i regel solidaritet med väktarna, ett slags kontrollörernas gemenskap.
När Rikspolisstyrelsen avstyrker ett undantag från uniformskravet med påpekandet att det inte får ”framstå som oklart att det i samhället bara kan finnas en poliskår” kan jag inte annat än tolka det som ett illustrativt önsketänkande som varken medborgare eller poliser på fältet alltid verkar dela. Jo, samhället har fortfarande bara en poliskår. Men polisiära initiativ finns det numera alltfler av, även bortom polisen.
Gå till toppen