Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Debattinlägg: ”Vi kan inte låta bli att förundras över den rädsla för unga forskare som verkar utmärka dagens akademiska ledarskap.”

”Vi kan inte låta bli att förundras över den rädsla för unga forskare som verkar utmärka dagens akademiska ledarskap.”

Vem är framtidens superhjälteforskare?
I morgon, den 5 juni, träder ett hundratal nybakade doktorer in i domkyrkan i Lund för att under högtidliga former promoveras och tilldelas sin doktorsgrad. Men vad händer när kanonsaluten tystnat och promoveringsfesten är över?
Sverige investerar mycket i forskning och utbildning. Aldrig förr har så många valt att gå en forskarutbildning som nu. Samtidigt är osäkerheten om vad som händer efter att man har doktorerat större än någonsin.
På senare tid har det hettat till i debatten om akademins framtid. Undergångstoner om ett urholkat, ”oakademiskt”, ledarskap och massflykt av svenskutbildad forskarkompetens till andra länder har ackompanjerats av rapporter om dåliga arbetsvillkor, ändlösa visstidsanställningar och risken för att särskilt kvinnor överger tanken om en karriär inom universitet och högskola.
Som ”unga forskare”, en av de kategorier som pekas ut som central, gläds vi åt debatten. Samtidigt finns det ett antal aspekter som är problematiska, eller kanske snarare symptomatiska, i debatten.
För det första förs debatten framför allt av personer som redan har en etablerad position på svenska universitet och högskolor. Det är egentligen inte så konstigt. Många som nyligen disputerat är tveksamma till att höja rösten och ifrågasätta rådande struktur och kultur. En orsak är otydliga karriärvägar, det är svårt att veta vad som krävs för att man ska komma vidare, och osäkra anställningsförhållanden.
När din framtid och din försörjning i hög grad är beroende av institutionsledningens vilja att anställa dig på korttidsvikariat kanske du inte alltid vill eller kan framföra din åsikt, oavsett om det handlar om missförhållanden eller om att komma med idéer om akademins förnyelse.
Dagens system riskerar att skapa en tyst doktor: en doktor som många gånger bidrar till lärosätenas strategiska planer och visioner om att vara av ”världsklass”, men som saknar en formell plats och röst i nuvarande struktur.
För det andra kan vi inte låta bli att förundras över den rädsla för unga forskare som verkar utmärka dagens akademiska ledarskap. När utbildningsminister Jan Björklund (FP) insiktsfullt i Dagens Eko den 24 april påpekade att det krävs bättre anställningsvillkor för unga forskare dels utifrån ett jämställdhetsperspektiv, dels för att värdefullt kunnande inte ska förloras när de som inte anser villkoren tillräckligt attraktiva väljer att lämna akademin, svarade Astrid Söderberg-Widdings, rektor vid Stockholms universitet, att förslaget är feltänkt eftersom det är svårt att identifiera och anställa rätt forskare.
Det är självklart svårt att på förhand veta vem som blir den ”excellente” superhjälte till forskare som Sverige antas behöva. Ingen kan se in i framtiden. Det är anledningen till att dagens anställningsförfarande är kantat av kontrollinstanser som ger universiteten möjlighet att sålla bort den forskare som enligt dem som är etablerade inte håller måttet. Den flexibilitet som så kallade meriteringsanställningar erbjuder tycks vara viktigt för att kunna skingra dem som är ”rätt” från dem som är ”fel”.
Men blir forskningen bättre av otydliga strukturer och osäkra anställningsförhållanden? Vilken typ av forskare – och i förlängningen vilken typ av forskning – gynnas respektive missgynnas i det system som finns nu?
Vad händer med den forskning som kräver tid, eftertänksamhet och nyfiket prövande? Det utmanande nytänkande som den unga forskargenerationen ofta förväntas bidra med? Vem är egentligen ”rätt” – och för vad?
Alla som har doktorerat kan, ska och vill inte stanna inom akademin. Men vill denna akademi bli en plats för nydanande kunskapsutveckling måste den sluta att ängsligt söka efter superhjälteforskaren och istället skapa en mylla för kreativt och kritiskt tänkande där flera och olika typer av forskare kan bidra och ha en rättmätig plats. Ett viktigt steg på vägen är att debatten på allvar inkluderar disputerade unga forskare.
Som redaktörer för boken Efter festen – där forskare i olika positioner och från olika ämnen delar med sig av goda råd och erfarenheter från den postdoktorala tillvaron – vet vi att det finns en vilja till förändring och ett engagemang som kan ge nya idéer för en bättre och mer inkluderande framtida akademi.
Sara Eldén
Anna Jonsson
Gå till toppen