Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Åsikter

Läsartext: Jag gillar mitt jobb – men som vikarie är mina möjligheter att styra mitt liv små

Jag är anställd av Malmö stad som vikarie inom verksamheter som omfattas av LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). Tillsammans med ett antal andra unga människor hör jag till en timanställd styrka av vikarier som fyller tomrummen när ordinarie personal fattas i verksamheter som rör korttidsvistelse för barn och unga med fysisk och intellektuell funktionsnedsättning.
Skribenten arbetar med barn med funktionsnedsättning, och trivs. Men arbetsvillkoren som timanställd vikarie är otacksamma.Bild: Hasse Holmberg / TT
Att vara timanställd kan innebära en viss känsla av frihet då jag ju faktiskt ibland får möjlighet att själv råda över mina arbetstider. Erbjuds jag en tid kan jag alltid välja att tacka nej. Med lite tur går det förhoppningsvis att kombinera arbetet med studier eller med annat arbete. Val, ja. Längre än så sträcker sig dessvärre inte den friheten. Jag, liksom andra vikarier, tvingas leva med ovissheten att inte veta hur mycket arbete en månad kommer inbringa. Och så den där känslan av att aldrig riktigt våga prioritera bort en möjlighet till arbete för annat utan att riskera att till slut förlora verksamhetens intresse.
En vikarie förväntas alltid vilja och kunna ställa upp, annars finns det andra som gör det. På grund av borttagna tjänster i de olika verksamheterna tvingas ordinarie personal fylla hål i personalstyrkan med just vikarier för att få verksamheten att fungera. De vill ju bara lösa det uppkomna problemet. Jag tackar ja; jag vill ju att de ska fortsätta fråga. Konkurrensen med andra vikarier om de få möjligheterna till arbete gör att jag alltid väljer arbetet.
Och jag känner skuld när jag av någon anledning inte kan ställa upp. Skuld för att jag vet att jag behövs. Att det på grund av hålrummen alltid behövs de som kan inställa sig med kort varsel. Som kan skjuta på planerade aktiviteter. Som kan hjälpa den ordinarie personalen att hålla verksamheten ovanför ytan, om än bara för stunden.
Jag tycker om min arbetsplats, tycker om att komma dit. Jag trivs med att få arbeta med barn med funktionsnedsättning och jag trivs med de människor jag får arbeta tillsammans med. Jag har varit anställd inom Malmö stad i ungefär fyra år och har haft förmånen att få arbeta i samma verksamhet större delen av den tiden. Jag har således nyligen uppfyllt en kvot av arbetade dagar och har enligt lagen om anställningsskydd erbjudits möjligheten att placeras i en kö för att i framtiden bli erbjuden möjligheten till ett längre vikariat eller visstidsanställning.
En bekant till mig sades upp bara dagar innan hennes kvot var fylld så jag bör väl känna mig tacksam för möjligheten att bli anställd. Jag kan då – kanske till hösten, kanske om ett år – hamna inom en för mig helt okänd verksamhet. Något som verkar högst troligt, Malmö stad är en stor arbetsgivare.
Det är en möjlighet med förbehåll, med villkor: krav på flexibilitet vad gäller plats, inriktning, omfattning. Tackar jag nej till det som har erbjudits mig har jag förbrukat den möjligheten.
Men varför skulle jag tacka nej till en chans till tryggare arbetsvillkor, om än bara för ett par månader? Det skulle väl ingen göra? En chans, ja. En tillfällig nystart, javisst. Men när?
Kristoffer Zetterström
Gå till toppen