Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Per Svensson: Man föds inte in i familjen Sverige

I morgon är det Sveriges nationaldag. Då är det särskilt viktigt att kunna skilja på Jussi Björling och politik, skriver Per Svensson.

Det är den tid då Sverige sveps in i ljusgröna, violetta och vita slöjor. Jag lyssnar på en cd jag köpt på Ica Maxi i Trelleborg. Jussi Björling. ”Land du välsignade. Svenska nationalromantiska sånger 1929-1953”. Det är mycket fint.
När jag för mig själv i mörka skogen går. Bland skogens höga furustammar. Ack Värmeland du sköna. Sommarnatt. Skogen sover. Visa kring slånblom och månskära.
Mycket skog. Mycket natt. Mycket sommar. Mycket vemod. När Jussi tar sig an Stenhammars och Heidenstams ”Sverige” känner jag hur mina försök att vidmakthålla ironisk distans till den tonsatta fosterlandskärleken smälter bort,
”Fall, julesnö, och susa, djupa mo! / Brinn, österstjärna genom junikvällen!”
Ja, vill jag svara, jag älskar det här landet: syrenkaskaderna, de gula haven av raps, de mättade ångorna från en solstekt banvall en julidag, kransen av snöflingor kring en gatlykta. Och jag älskar det språk och den litteratur som förmår återskapa färgerna, dofterna, minnena, känslorna, vemodet, saknaden.
Svenska hus, ensligt belägna. Ån av simmande vit ranunkels öar sållad. Små lätta moln. Färsk potatis och sill som om tiden stått still. Stenarna där barn jag lekt.
Därför blir jag rasande när jag på Youtube hittar kommentarer till Jussi Björlings tolkning av ”Sverige” som vittnar om att somliga tror att det land vi lever i är just deras färdigmarinerade Flintastek.
”Sverige är inget annat än en stor familj! Alla älskar sin familj! men en främling mitt bland oss är inte lika naturligt att älska! Den förda invandrarpolitiken är inte naturlig!”
Varför spilla tid på nättroll, kan man undra. Därför att de försöker röva bort prinsessan och spärra in henne i en mörk grotta med spindlar och paddor.
Sverige är inte någon familj. När Verner von Heidenstam använder formuleringen ”Sverige, moder” så handlar det om en metafor, en litterär bild. Men om Sverige verkligen vore en familj så skulle det inte vara en familj man föds in i. Heidenstam är tydlig på den punkten: ”Sverige, Sverige, fosterland”. Jag repeterar; fosterland. Den mor som apostroferas i dikten är med andra ord en fostermor vars hem inte är reserverat för dem som fötts där utan står öppet för barn med vitt skilda bakgrunder.
Det är också vad fotografen Elisabeth Ohlson Wallin vill visa med den fotobok hon i dag, dagen före Nationaldagen, ger ut på Karneval förlag: ”Ack Sverige, du sköna”. I en kort fliktext skriver Ohlson Wallin att hon vill lyfta fram en annan Sverigebild än den traditionella. Hon vill bort från de röda stugorna och midsommarstången, den nationella familjeidyllen. Istället har hon strävat efter att synliggöra ett samtida Sverige av kontraster och konflikter: Vanligt folk med olika hudfärg lever vardagsliv i Rinkeby. Den vita makteliten gaddar ihop sig i Almedalen. Tanter och farbröder köar vid korvkiosken i Arboga. En narkoman har just tagit en sil på en bänk med utsikt över Stockholms innerstad. De utslagna samlas i parkerna, human rights-etablissemanget i Konserthuset. Kippavandring i Malmö. Nazistdemonstration på Skeppsbron i Stockholm. En svart kvinna delar ut direktreklam i den medvetna medelklassens bostadskvarter. En Femenaktivist med bara bröst kastas ut från katolska domkyrkan. I Norrland trängs renarna. I rulltrappan tonåringarna. På Kungsgatan sitter tiggaren, men både där och i X2000-kupén har omgivningen pluggat igen öronen med hörsnäckor.
Även Elisabeth Ohlson Wallins Sverige har sina röda stugor, inser man. Även i försöken att skapa en mer samtida och realistisk bild av Sverige finns en risk för schablonisering, idyllisering och demonisering. Svart och vitt. Vi här nere, de där uppe.
Ändå tycker jag att ”Ack Sverige, du sköna” är en bok med många förtjänster. Framförallt är den en kraftfull påminnelse om det självklara: ”Sverige” finns inte. Det som finns är en oöverskådlig mosaik av bilder och föreställningar om ”Sverige”. Antagligen är det därför naturen spelar en så stor roll när det ändå görs försök att hitta ett ”Sverige” att samlas kring. I en vattenspegel kan trots allt de flesta känna igen sig.
Jag har ofta, inte minst i dessa dagar när en våg av exkluderande nationalism rullar över Europa, funderat över hur legitima behov av kollektiv gemenskap kan tillfredsställas utan elakartade politiska biverkningar. Det borde egentligen inte vara så svårt. Man borde kunna skilja mellan Jussi Björling och politiken, mellan ett emotionellt förhållande till det land som blivit ens hem och ett rationellt förhållande till offentliga angelägenheter. Man borde kunna vara både sentimental privatmänniska och rationell medborgare.
Det finns otaliga bevis för att det inte är så enkelt. Känslor sipprar in överallt och tar lätt överhanden, ofta på ett farligt sätt. Att Sverige, som Per T Ohlsson framhåller i sin nya bok ”Svensk politik”, under lång tid odlat en politisk kultur präglad av pragmatism och samförstånd är därför också det en anledning till tillgivenhet på nationaldagen. Vi firar inte minnet av något heroiskt slag på vår nationaldag. Vi lutar oss tillbaka i solstolarna och högtidlighåller minnet av 1809 års regeringsform. (Ja, ja… jag vet, Gustav Vasa också, kungavalet. Men kung Gösta var väl i grunden mest en närig rikshushållare, Anders Borg i hosor?)
När jag bläddrar i ”Ack Sverige, du sköna” tänker jag att det trots allt kanske är i dess något övertydliga ambition att gestalta Sverige som ett land av skillnader och olikheter man bör söka efter svaret på frågan om den godartade fosterlandskärleken.
”Vi gillar olika”. För denna kampanjslogan har Aftonbladet flitigt hånats av dem som hellre älskar enfaldigt. Men formuleringen är på sitt sätt genial i sin dubbeltydighet. Människor gillar verkligen olika saker på olika sätt och Sverige är ett land som i ovanligt hög grad låter oss göra det.
De dramatiska årstidsväxlingarna. Det rika spektrumet av landskap och miljöer, från myllret i Möllevången till tystnaden i Lapplandsfjällen. De många, och tack vare invandringen allt fler, barndomsbygder som invånarna här bär med sig i sina minnen. Det växande antalet kulturer, subkulturer och kultursynteser. Bejakandet av förändring och förnyelse.
Det är i friheten att välja bilder, snarare än i bilderna som sådana, det svenska står att finna. Och som redan biskop Thomas slog fast: ”Frihet är det bästa ting”.
I filmen ”Fram för framgång” från sent 30-tal framför Jussi Björling ”Land du välsignade” från en mast på Gröna Lund i Stockholm. Den svenska flaggan fladdrar. Publiken kippar efter andan. Jussi sjunger som en gud.
En högstämd hymn till sjumilaskogen på ett nöjesfält i en storstad. Lite konstigt. Lite motsägelsefullt. Väldigt svenskt.
Gå till toppen