Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Åsikter

Läsartext: Efter femton år som journalist sneglar jag på branscher som inte utnyttjar folk

I veckan tog Seko ut sina medlemmar i strejk efter oenighet kring hur man ska använda vikarier med lön baserad på arbetade timmar. Sådana visstidsanställningar som avlöser varandra är ett växande problem, bland annat i journalistbranschen. De senaste fyra åren har jag försörjt mig som vikarie på olika skånska redaktioner. Kontrakten har i enstaka fall spänt över en eller två månader, men oftast en dag i taget – inhopp för sjuka eller lediga fastanställda. Denna arbetsform är ovärdig den svenska arbetsmarknaden. Problemen är, som jag ser det, flera:
Denna arbetsform är ovärdig den svenska arbetsmarknaden, skriver journalist Caroline Ferngren, som har stor erfarenhet av visstidsanställningar på olika tidningsredaktioner.Bild: Claudio Bresciani / TT
Osäkerheten. Arbetsgivaren har ingen skyldighet att ge en visstidsanställd besked om framtiden. Det är bara att hoppas att tillräckligt många blir sjuka för att du ska kunna betala hyra och mat. Tider då det kan vara bekvämt för fastanställda att vara lediga, kvällar, helger och röda dagar, är sannolikheten att få jobb större. Vardagssysslor som att boka tvättid, gå till optikern eller ta en fika med en vän planeras med vetskap om att de kan behöva ombokas.
Bristen på rättigheter. Som visstidsanställd kan du varken räkna med vidareutbildning eller medarbetarsamtal. Fastanställdas rättigheter gäller inte dig. I bästa fall har du jobbat tillräckligt mycket för att få företagshälsovård. Dina möjligheter att vara fackligt aktiv är dessutom närmast ickeexisterande. Eftersom du inte vet om eller när du jobbar går det inte att planera in fackligt arbete, om du inte vill göra det på fritiden.
Arbetet blir lidande. I ett kort perspektiv har arbetsgivare allt att vinna på denna flexibilitet. I ett längre perspektiv är dessa otaliga visstidsanställningar en lika dålig idé för arbetsgivare som för oss vikarier. Som timvikarie tar du med dig kontakter och uppslag när du lämnar redaktionen. När du inte vet om du ska komma tillbaka ens nästa dag är det omöjligt att ha någon långsiktighet i arbetet.
Är det den journalistiken vi vill ha i vårt samhälle, den som går att riva av på ett arbetspass? Hur många missförhållanden förblir dolda i dagens samhälle för att vi journalister måste fundera mer över nästa hyra än nästa avslöjande?
Det sociala. Som visstidsanställd är du en i gruppen på arbetsplatsen, men ändå inte. Flera gånger har jag inte blivit bjuden på julfesten. Jag sörjer inte festen, men principen. Ditt passerkort är tidsbegränsat vilket gör att dörrarna rent fysiskt stängs för dig ett par gånger i halvåret vilket i sin tur gör att du måste övertyga receptionisten om att du faktiskt arbetar där. När du påpekar dessa omständigheter för dina arbetskamrater tittar de i bästa fall skamset ner i golvet, i värsta fall får du veta att du dödar stämningen med din negativa attityd.
”Den som ger sig in i branschen får branschen tåla. Vi har alla gjort våra hundår”, brukar det låta från äldre kollegor. Men hur många är hundåren? När jag fyller trettio om två veckor har jag varit journalistvikarie i halva mitt liv. För att citera kulturskribenten Jens Liljestrand: ”Det hade varit okej om det hade varit några år. Men det är ett konstant tillstånd. Det finns ingen framtid.”
Efter femton år med ett yrke som jag i grunden älskar sneglar jag på branscher som inte utnyttjar människor. Min förhoppning är att hitta ett yrke som går att kombinera med familjeliv, där det går att utföra sitt jobb till fullo och där det går att boka en fika med en vän och faktiskt kunna garantera att jag dyker upp. När Seko nu drar i nödbromsen kan jag inte annat än applådera. Jag hoppas att det får deras bransch att ta sitt ansvar innan den spårar ur på samma sätt som min har gjort.
Caroline Ferngren
journalist
Gå till toppen