Vi sitter i trädgården utanför villan i Oxie. Vid tomtgränsen bjuder syrenen på en doftfest och mitt på gräsmattan står en stor studsmatta som sjuåriga dottern Ellie brukar hoppa på och bygga kojor under.

Ibland får hon sällskap av mamma, Pirkko Trpevski Kyllönen.

– Fast i min ålder måste man komma ihåg att gå på toa innan man börjar hoppa, säger hon med ett snett leende.

Hon och hennes man, Antonijo Trpevski, flyttade hit för fyra år sedan från en lägenhet i Seved och tycker att den största fördelen med att bo i hus är tillgången till en trädgård när det är fint väder.

– Fast vi är inga trädgårdsmänniskor. De som bodde här innan hade gjort det så fint här, häcken var perfekt klippt och gräsmattan var som en golfbana, säger hon och pekar mot tomtkanten där häcken i en amatörs ögon trots allt ser rätt välklippt ut och gräsmattan frodas.

Vi ska flytta oss nästan trettio år bakåt i tiden.

Då hade Pirkko Trpevski Kyllönen – som flyttade till Sverige efter studenten i Helsingfors för att öva upp svenskan, förälskade sig i en chilenare och blev kvar – bott nästan sex år i Malmö.

Hon hade arbetat med allt möjligt, bland annat som telefonförsäljare och som svetsare på Electrolux, när den kommunala tolkförmedlingen i Malmö hörde av sig och undrade om hon kunde tolka i spanska på sjukhuset.

– När jag var yngre och gick i skolan hade jag alltid tanken att jag skulle bli tolk. Jag var bra på språk och det var egentligen det enda jag var bra på. Så när de ringde och frågade sa jag ja på en gång.

Första uppdraget var förfärligt, berättar hon. Hon hade blivit tillsagd att tolka i jag-form, men när hon stod där på sjukhuset kunde hon inte förmå sig att översätta så.

– Det kändes så fruktansvärt onaturligt på något sätt. Under mitt första uppdrag sa jag ”att hon säger att hon har ont någonstans där”. Jag kände hela tiden att det var fel, att jag inte får göra så här, men jag klarade inte av att vända det, säger hon på sin mjuka finlandssvenska.

Men att tolka i jag-form slutade snabbt att kännas konstigt och ju mer hon tolkade, desto säkrare blev hon på att det var detta hon ville göra.

– Poängen är att man inte deltar i samtalet överhuvudtaget, man är ett eko, förklarar hon.

Det händer fortfarande att Pirkko Trpevski Kyllönen rycker in och tolkar i till exempel domstolsförhandlingar där man efterfrågar den högsta kompetensen.

Större delen av sin tid lägger hon annars på att sköta finanserna i tolkföretaget Språkservice som hon startade med sin man och svåger 1995 och som i dag är Nordens största.

– Jag har aldrig sett tillväxt som något självändamål och jag gör det fortfarande inte. Min främsta uppgift som vd är att se till att bolaget består, säger hon.

Motiven till att starta företaget var från början idealistiska. Antonijo Trpevski arbetade som tolk i Ystad under Bosnienkriget och tolkade dag och natt mellan svenska myndigheter och nyanlända krigsflyktingar.

– Han sa att det är helt ofattbart vad man får höra, vad människor kan göra mot varandra. Så vi startade som en ideell stiftelse. Då var tanken att vi skulle använda pengarna för olika projekt som främjar förståelse mellan olika etniska grupper, vilket vi har gjort under alla år, man kan söka pengar fortfarande.

Ett annat motiv till företagsstarten var att paret tyckte att branschen behövde professionaliseras. I slutet av 80-talet sköttes tolkförmedling av kommunerna, det fanns få utbildade och auktoriserade tolkar och det fanns ingen samtalshjälp för tolkarna som ofta fick höra tragiska historier.

Vissa av sakerna har de kunnat råda bot på och Pirkko Trpevski Kyllönen tycker att tolkbranschen blivit proffsigare. Men mycket begränsas fortfarande av staten som ansvarar för tolkutbildning och tolkauktorisering.

– Som förmedling kan man inte göra annat än att arbeta med den kompetensen som finns och det är inte alltid tillräckligt. Auktorisationsmöjlighet finns i dag i 36 språk. Vi förmedlar tolkar i uppemot 200 språk och dialekter. Då kan man lätt räkna ut att det finns massa språk där det inte finns någon möjlighet överhuvudtaget till auktorisation, säger Pirkko Trpevski Kyllönen.

Hennes kritik mot systemet smyger sig både in mellan raderna och i klarspråk under vårt samtal.

– Auktorisation anordnas årligen, men de språk som auktoriseras är inte alltid de språk det finns mest behov av. Vi har täta kontakter med Kammarkollegiet, vi diskuterar det och lyfter upp saker och ting så ofta vi orkar och kan. Väldigt ofta handlar det i slutänden om pengar. Men samtidigt tänker jag att är det så att man nu har bestämt sig för att det ska finnas tolktjänster, vilket måste finnas, det är faktiskt så att det finns förankrat i väldigt många olika lagrum, så borde staten ta sitt ansvar fullt ut.

Hon gungar rastlöst från ena sidan till den andra i den hängande korgstolen, röker några cigaretter som hon håller mellan de rosamålade naglarna och skämtar med fotograf Jenny Leyman om att hon ska välja bilden där hon ser mest ut som Nicole Kidman.

Hon säger att hon är lat, men ger ett väldigt energiskt intryck. Hon tog över vd-skapet i företaget för tre år sedan och under hennes år som vd har företagets omsättning ökat med nästan 100 miljoner kronor till 250 miljoner kronor ifjor. Företagets snabba tillväxt tog även Pirkko Trpevski Kyllönen till finalen i EY Entrepreneur Of The Year i höstas.

– Det har aldrig varit mitt mål att vara vd, men jag tycker att det är roligt för att jag ser att vi har en bra verksamhet och jag får lära mig nya saker hela tiden. Just nu övar jag på att lära mig delegera, säger Pirkko Trpevski Kyllönen

Text: Kajsa-Stina Kalin

Från början tyckte Pirkko Trpevski Kyllönen att det var svårt att tolka i ”jag”-form. Men hon blev säkrare och säkrare. ”Poängen är att man inte deltar i samtalet överhuvudtaget. Man är ett eko.”

Ålder: 53 år.

Bor: I hus i Oxie.

Familj: Maken Antonijo Trpevski, gemensamma dottern Ellie, 7 år, barnen Alexis 31 år och Amanda 24 år från ett tidigare äktenskap.

Karriär: Är inne på sitt tredje år som vd för Språkservice som hon startade med maken och svågern 1995.

Uppvuxen: Utanför Helsingfors som sjätte syskonet av nio.

På fritiden: ”Jag har nog inte så mycket fritid. Min plan är att springa ett lopp, ett maraton eller en halvmara, men det kommer nog inte att ske. Vårt hem är väldigt öppet och folk kommer och går här hela tiden och mina stora barn är ofta här med sina vänner. Så läser jag väldigt mycket och har alltid ett par böcker igång.