Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Amanda Svensson läser Neil Gaiman: Bortom logiken

Neil Gaiman skriver fascinerande för den vuxna i barnet och barnet i den vuxna, noterar Amanda Svensson.

Oceanen vid vägens slut.

Author: Neil Gaiman. Publisher: Övers Kristoffer Leandoer. Bonnier Carlsen.. PublishYear: 2014.
Den brittiska författaren Neil Gaiman, vars största merit är och antagligen kommer att förbli den stilbildande tecknade serien Sandman, gör det inte lätt för förlagens marknadsavdelningar, eller för kritikerkåren för den delen. Hans författarskap omkullkastar den grova men avgörande uppdelningen mellan barn-, ungdoms- och vuxenlitteratur som saluförandet av litteratur, och bemötandet av den, bygger på.
Hans senaste verk, romanen ”Oceanen vid vägens slut”, lanserades i USA som en vuxenbok. I Sverige kommer den dock ut på barn- och ungdomsförlaget Bonnier Carlsen. Det går säkert att hitta litteratursociologiska förklaringar till detta, men i grund och botten handlar det förstås om verket självt, som uttalat protesterar mot att klassificeras utifrån potentiella läsares ålder. Som huvudpersonen minns sin barndoms läsning, så kan man också beskriva Gaimans författarskap i allmänhet, och ”Oceanen vid vägens slut” i synnerhet: ”Jag gillade myter. De var inte vuxenhistorier och de var inte barnhistorier. De var något ännu bättre. De bara var.”
Romanen börjar när en medelålders man återvänder till sitt barndomshem. Han förirrar sig in till grannarna, kvinnorna Hempstock, och minns plötsligt klart några märkliga, bortglömda dagar kring sin sjuårsdag. Födelsedagskalaset som ingen kom på. Familjens inneboende som först körde ihjäl huvudpersonens katt, och sedan tog sitt eget liv i en bil utanför familjens hus. Grannflickan Lettie Hempstock, som tycktes mycket äldre än sina elva år, och som hade en egen ocean på bakgården, misstänkt lik en vanlig ankdamm. Och inte minst barnflickan Ursula Monkton, Mary Poppins onda tvilling, som förhäxade pappan i familjen med sin vickande bakdel.
”Oceanen vid vägens slut” är en brutalt mörk bok, med död, ensamhet och vansinne som sitt tematiska nav. Trots vilt övernaturliga inslag i form av häxor, en ocean där rumtiden är relativ samt diverse dörrar till andra världar (en är bokstavligt talat ett maskhål, beläget i huvudpersonens fotsula) är det verkligt obehagliga det som går att läsa helt konkret. Faderns irrationella vrede och barnets maktlöshet inför den, den totala utsattheten när ondskan finns i det egna hemmet.
Gaiman skriver för den vuxna i barnet och barnet i den vuxna, han hämtar sitt stoff från myter och magi, från yttersta rymden och från havets botten. Han tycks vilja påminna om att världen inte är så rationell och logisk som vi, i alla fall som vuxna, intalar oss att den är, och att det faktiskt är okej. Ibland blir han något förnumstig, ibland något insmickrande, men på det stora hela är ”Oceanen vid vägens slut” en både njutbar och omskakande läsupplevelse i den stolta brittiska tradition av böcker – ”Alice i Underlandet”, Narnia-böckerna, Philip Pullmans ”Den mörka materian” – som fascinerar och förbryllar både barn och vuxna.
Gå till toppen