Den senaste dödsskjutningen i Isla Vista nära Santa Barbara i Kalifornien, då 22-årige Elliott Rodger dödade sex människor innan han tog sitt eget liv, har utlöst en debatt utan motstycke i USA om kvinnohat och dess samband med den våg av mäns våld mot kvinnor som drar genom världen.

Anledningen till den upphetsade diskussionen är främst en video som mördaren spelade in före sitt dödsbringande utbrott, samt ett skrivet manifest där han lägger skulden för sin ensamhet och desperation på kvinnor som avvisat honom sexuellt. Han svär att som hämnd utplåna kvinnor under ”vredens dag”.

Det kanske mest omtvistade sedan massakern rör frågan om dödsskytten var en psykiskt sjuk person vars handlingar bara speglar hans eget psyke, eller om hans mordorgie avslöjar en svårare sjuka i hjärtat av den amerikanska kulturen.

En stor del av debatten har förts på nätet och i sociala medier som Twitter där #YesAllWomen har kanaliserat en ström av berättelser om trakasserier och övergrepp kvinnor upplevt i vardagen. Som svar uppstod #NotAllMen, en slags kollektiv röst för män som känner sig kränkta av att som män på något vis kopplas ihop med en djupt störd mans fruktansvärda dåd.

Debatten har blottlagt en tydlig spricka i relationerna mellan könen. Som så ofta när det gäller kampen för social rättvisa har medlemmar i den dominerande gruppen svårt att erkänna, eller ens förstå, i vilken utsträckning de själva är privilegierade. Den tragiska händelsen och dess efterbörd har än en gång visat hur väsentligt det är att lyssna till kvinnors vittnesbörd och erkänna den erfarenhet av sexism som präglar deras vardag.

Att ge offer och överlevande upprättelse förhindrar inte nya övergrepp. Det som krävs för att uppnå en tydlig social förändring är alltid att tillräckligt många i den dominerande gruppen blir politiskt medvetna och går till handling.

Det är ingen ny tanke att män behöver lyssna på kvinnor och att det är männen som har nyckelrollen om våldet mot kvinnor och kvinnohatet ska kunna bekämpas.

De senaste decennierna har tanken att engagera män för att hindra mäns våld mot kvinnor blivit ett mantra bland antivåldsaktivister överallt på jorden.

Det finns många sätt att engagera män och många nivåer att göra det på: mellanmänskligt, kulturellt, institutionellt och politiskt. Åtskilliga framgångsrika program och projekt som syftar till att aktivera män i arbetet med att förhindra könsrelaterat våld har bekostats av regeringar i samarbete med kvinnoledda ideella organisationer. Men männens engagemang är inte på långa vägar tillräckligt när man ser till omfattningen av och djupet av problemen. Nya och mer genomgripande institutionella och politiska förändringar behövs.

Idén att involvera männen är lätt att förstå. Män står för en överväldigande del av det våld som drabbar kvinnor. Män har fortfarande majoriteten av all politiskt och ekonomisk makt och mannen är norm överallt på jorden.

Om mäns våld mot kvinnor ska kunna minskas i någon betydande utsträckning krävs det att tillräckligt många män gör gemensam sak med kvinnorna, inte bara när det gäller att ställa män som begår övergrepp till svars för sina handlingar, utan också i arbetet med att förändra de kulturella föreställningarna om vad det innebär att vara man, så att de kvinnofientliga uppfattningar som ofta är grunden för sexistiska övergrepp betraktas som omanliga och stigmatiserande. Det är självklart en enorm uppgift och den måste lösas med varierande grader av förändring i olika kulturella sammanhang. Men att engagera det antal män som krävs – i vartenda samhälle på jorden – är det viktigaste just nu.

En av de första utmaningarna i det långsiktiga arbetet är konceptuellt och lingvistiskt. Könsvåld har länge uppfattats som en kvinnofråga som bara perifert berör män. I viss mån har den missuppfattningen säkert varit oundviklig eftersom kvinnors aktivism och ledarskap i en rad etniska, rasmässiga och religiösa sammanslutningar i samhällen världen över har berett marken och lagt grunden för rörelser mot sexuellt våld och våld i hemmet. Det är kvinnor som satt frågorna på den juridiska och samhälleliga agendan lokalt och globalt.

Uppfattningen att mäns våld mot kvinnor är en kvinnofråga är en variant av klassisk ”skyll-på-offret”-ideologi. Den flyttar effektivt bort ansvaret för våld utfört av män och av mansdominerade institutioner från mannen och vältrar över uppgiften att förhindra våld på dem som drabbas av det. För att vidga ramarna för männens engagemang är det nödvändigt att omformulera problemet till en mansfråga. Processen har pågått de senaste årtiondena i läroböcker, journalistiska böcker och artiklar, i bloggosfären, sociala medier, på andra nya och gamla arenor och i internationella sammanslutningar som Men Engage Alliance. Skiftet har sina egna komplikationer eftersom det alltid väcker motstånd när medlemmar i en dominerande grupp deltar i kampen mot det system som förser dem med privilegier.

Den tragiska händelsen i Isla Vista kan visa sig vara en vändpunkt i den långvariga kampen mot könsbaserat våld, i alla fall I USA. Visserligen har många män känt sig orättvist påhoppade på grund av sitt kön, men ännu fler har nu hört vad kvinnor har att säga och börjat inse att de har en väsentlig uppgift att gripa sig an, på både individuell och institutionell nivå, när det gäller att ifrågasätta andra mäns sexistiska uppfattningar och beteende, och på så vis bidra till att förändra de normer i den manliga kulturen som ligger bakom så mycket onödig smärta och lidande.