Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Carolina Söderholm: "En egen röst" på Malmö konstmuseum visar vår tids band till suffragetterna

Om kvinnors kamp för rösträtt och mänskligt utrymme. Malmö konstmuseum, t o m 7/9.
Styrkan i utställningen ”En egen röst” ligger i förmågan att knyta samman 1910-talets kvinnokamp med dagens, skriver Carolina Söderholm.

För hundra år sedan, i juni 1914, steg en ung kvinna in på Dore Gallery i London. Hon var nästan helt klädd i svart och bar en tung slöja. Plötsligt tog hon fram en yxa och gick till brutal attack mot konstverken. Två värdefulla bilder skadades svårt. Det var inte de första målningar som förstördes på detta sätt. Ivy Bon, som kvinnan hette, hade samma förmiddag släppts ut ur fängelset efter ha hungerstrejkat. ”Suffragetter gör aldrig något halvhjärtat”, förklarade hon. ”Vi är beredda att dö för vår sak”.
Det var just vad suffragetten Emily Wilding Davison hade gjort året innan, då hon kastade sig framför kung George V:s häst mitt under ett kapplöpningslopp. Hennes våldsamma död finns fångad på en kornig svartvit film som nu visas på Malmö Konstmuseum, i en installation av Unni Gjertsen.
Med på museet finns även Ivy Bons öde, liksom ett antal av hennes medkämpars. Konstnären Carla Zaccagnini har samlat nära trettio av de vandaliserade konstverken – många utförda av sekelskiftets prerafaelitiska målare – och markerat dem som svarta rektanglar på väggarna. I hörlurarna finns berättelserna om suffragetternas drastiska aktioner på museer i London, Manchester och Birmingham. Allt från porträtt av kungen till ljuva madonnabilder och italienska landskap skars sönder. Men varför?
Under 1910-talet tog sig de brittiska kvinnornas kamp för rösträtt allt mer desperata uttryck. Envist revolterade de mot det politiska system som enbart räknade män som fullvärdiga medborgare. Tavlornas öde motsvarade det hårdhänta bemötande som suffragetterna, inte minst deras ledare Emmeline Pankhurst, fick av polis- och rättsväsende. ”Jag har försökt förstöra en målning av den vackraste kvinnan i den mytologiska historien i protest mot att regeringen ägnar sig åt att kväsa mrs Pankhurst, som är den vackraste personen i den moderna historien”, deklarerade Mary Richardson som 1914 greps för att ha vandaliserat Diego Velázques ”Venus med spegel” på National Gallery i London.
Fyra år senare vann suffragetterna en delseger då brittiska kvinnor från trettio års ålder fick rösträtt, en åldersgräns som sju år senare sänktes till männens 21 år. I Sverige fick kvinnor rösträtt år 1921.
Det är denna kamp för rätten att existera på lika villkor, som sommarens utställning ”En egen röst” tar sin utgångspunkt i, ett samarbete mellan Malmö Konstmuseum och Moderna museet Malmö. Det är heller ingen slump att den genomförs nu, lagom till hundraårsjubileet av den Baltiska utställningen. Då hade landets kvinnorörelser samlat sig till en stark manifestation, med en omfattande, egen utställning i Malmö.
Även i Sverige utgjorde kvinnlig rösträtt på 1910-talet en brännande fråga, förkroppsligad av stridbara pionjärer som Elin Wägner och Kata Dahlström. Salarna på det nyöppnade konstmuseet ekar nu av deras outtröttliga arbete, där konstnärer som Petra Bauer och Maj Hasager tar sig an rösträttsrörelsens dokumentära material. Men ”En egen röst” är betydligt mer än en historisk tillbakablick. Snarare ligger dess styrka i förmågan att knyta samman då med nu. Med nytänd beslutsamhet mobiliseras i 2014 års valrörelse åter krafterna för att förändra kvinnors ojämlika villkor. Men konstens roll här är inte så mycket att agitera, som att synliggöra de olika värderingar, förväntningar och system som formar både individer och samhälle.
Det är dem som Fia-Stina Sandlund blottar när hon låter besökaren bekvämt slå sig ner i herrklubbens klassiska miljö, för att lyssna på konstnärens intervjuer med sina kollegor i den anrika Konstnärsklubben. Enligt dess stadgar från år 1856 tillåts inga kvinnliga medlemmar. Förslag att ändra den regeln röstades senast ner i våras, då klubben åter blev hett nyhetsstoff. ”Jag tycker att det är skönt att slippa kvinnor ibland”, säger en av de intervjuade. ”Ska ni inte byta namn då, till klubben för manliga konstnärer?” blir Sandlunds logiska fråga. ”Nej, det låter nästan lite bögigt”, blir det halvt roade, halvt förfärade svar hon får. Samtalet pekar på ett betydligt mer grundläggande problem än att kvinnor går miste om det tvivelaktiga privilegiet att äta sill och dricka brännvin med ett gäng stockkonservativa karlar. Vad Sandlund vill komma åt är hela den patriarkala struktur som fortfarande gör det möjligt för olika formella eller informella nätverk och maktsammanslutningar att systematiskt utesluta kvinnor – och samtidigt ge sken av att representera långt mer än en grupp mäns särintressen.
Lämpligt nog visas i rummet bredvid herrklubbens mest absurda och förbjudna fantasier, som de ter sig i Nathalie Djurbergs och Hans Bergs groteskt förtrollande leranimation. En intressant parallell utgör även Roxy Farhats videoverk kring systerskapets villkor, medan andra konstnärer vidgar perspektiven mot kvinnors erfarenheter i en global samtid.
Överhuvudtaget är utställningen genomarbetad och tät, där sidokabinetten väl utnyttjas för intimare och laddade presentationer. Antalet tidskrävande video- och ljudverk gör dock att återbesök bör ingå i biljetten. För ”En egen röst” är värd att se i sin helhet. Med politisk skärpa, humor och historisk tyngd visar den exakt vilken potential konsten har för att hjälpa oss förstå det samhälle vi lever i.
Gå till toppen