Nöje

”Musiken har på något sätt valt mig"

På söndag uruppförs Anna-Lena Laurins "Quests" i Malmö arena, vid Nordiskt forums avslutningssceremoni, av Malmö operaorkester och operastjärnan Gitta-Maria Sjöberg.
Hur tänker en tonsättare? Vad driver en att komponera musik och vad inspirerar? Måste man ta nya grepp hela tiden?

Anna-Lena Laurin, Rolf Martinsson och Jörgen Dafgård.Bild: Herman Omstedt
Sydsvenskan samlade tre av landets mest spelade och uppmärksammade tonsättare, Malmöbor samtliga, och ställde frågorna.
Varför skriver ni musik?
Anna-Lena Laurin (ALL):
– Musiken har på något sätt valt mig. Jag har följt min egen näsa under hela mitt liv och hamnat här. Jag kommer inte från en musikerfamilj och är dessutom kvinna, det finns få sådana som jag i branschen. Det tog tid att förstå att det är detta jag ska göra, men sedan var det självklart.
Jörgen Dafgård (JD):
– Mina föräldrar sysslade mycket med musik. Som barn sög jag åt mig allt, men musikens starka uttryckskraft skrämde mig också. Jag gjorde vindlande pianokompositioner utan vare sig början eller slut.
– Så började jag skriva poplåtar, det lärde mig att konkretisera saker och utesluta allt onödigt, en bra skola. Därefter lärde jag mig att sträcka ut formen och började studera komposition.
Rolf Martinsson (RM):
–Mamma var sångerska och jag reste som barn ofta med på turnéerna. Så jag fick en kär relation till andra musikstilar än den klassiska, även om detta inte alls var min egen repertoar.
– Att föräldrarna förespråkade musik gav en trygghet, den blev ett naturligt val. Jag fick ett piano i elva-tolvårsåldern, började spela in på bandspelare och skrev noter, bollar och skaft, utan att kunna.
Vad har påverkat er mycket i ert komponerande?
RM:
– Som fjortonåring fick jag en LP med Stravinskys "Eldfågeln" av min faster och blev totalfascinerad. Dessförinnan hade jag bara lyssnat på Beethovens pianosonater, varenda dag efter skolan, och tyckt mig förstå lite av strukturen i musiken. Men det raserades av "Eldfågeln", jag började förstå vidden av vad som fanns. Den musiken var inte kodbar eller läsbar, bara fascinerande ljud, och något i orkestern slog an hos mig. Från det ögonblicket var orkestern mitt instrument.
– Viktiga tonsättare för mig har bland annat varit Ravel, Lutoslawski, tidig Schönberg och Alban Berg.
ALL:
– Jag kommer från en liten stad, Halmstad, och spelade klassiskt piano som liten. I femtonårsåldern började jag leta andra genrer; balkanmusik, rock, blues och jazz. Jag hittade inga jazzmusiker förrän jag som 25-åring flyttade till Malmö. Min första platta kom ut 1995, en jazzplatta, jag kallade mig inte tonsättare då. Men nu kan jag se att det uttrycket hänger samman med det jag gör nu.
– Mina förebilder har varit Ravel, Debussy, Stravinsky och jazzmusiker; Wayne Shorter och inte minst min egen man, Anders Bergcrantz.
JD:
– I tonåren var Beatles en stark inspirationskälla för skrivandet, liksom progressiv rockmusik, men mitt möte som artonåring med Mahler flyttade mig verkligen till ett helt annat ställe. Jag gick på folkhögskola i Stockholm och började lyssna på andra Wienskolan och Schönberg och Alban Berg vände helt upp och ned på min värld. Jag blev biten och var tvungen att kasta ned liknande idéer själv.
– Sedan studerade jag musikvetenskap, nyttigt, lyssnade på Debussy och Lutoslawski och upptäckte att man måste arbeta med formen - hur man bygger upp musik och skapar förväntan
I vår tid ska allt gå fort, förändringarna kommer tätt. Känner ni ett tryck på er att hela tiden ta nya grepp?
ALL:
– Kommer det en beställning på ett stycke får man ta hänsyn till de ramarna. Men annars lyssnar jag bara på min egen röst. Jag är för gammal för att rättas in något led och det är rätt skönt.
JD:
– Jag söker mig fram och tycker det är roligt att finna nya uttryck. Men lyssnarna brukar känna igen en, man har sitt personliga fingeravtryck ändå.
ALL:
– Man måste inte uppfinna hjulet varje gång, det kan inte vara fel att använda ljud och fraser som redan finns. Samtidigt ska vi också vara avtryck av vår tid och det är jag stolt över.
RM:
– Jag brukar tänka på Haydn, Mozart och barocktiden. De tonsättarna grävde så länge de behövde på samma ställe för att utveckla något över tid och det är något som saknas mycket idag, att få vara i fred med det man gör utan missriktade krav på slutresultatet. Om jag skriver "samma stycke" tio gånger så är det min sak som tonsättare och ett sätt att fördjupa sin stil, sin kompositionsteknik.
Finns det någon eller något ni tar hänsyn till när ni ska skriva?
JD:
– Jag vill att min musik ska ha ett direkt tilltal, men också integritet, så att det finns något att nysta i. Att arbeta med bra musiker är mycket inspirerande, då vill jag göra musik som engagerar dem. Och så vill jag engagera lyssnaren, ha lyssnaren som medskapande.
ALL:
– Om jag har tid brukar jag låta en färdig komposition ligga någon månad, innan beställaren får den, och sedan gå in med friska ögon. Väcker musiken då känslor hos mig vet jag att "här fick jag till det" och så kan jag lämna ifrån mig stycket.
RM:
– Jag känner en stor förståelse för musikernas situation. De får ofta få repetitioner med ett nyskrivet verk, sedan är det konsert och kanske radiosändning. Då gäller det att jag har gjort mitt jobb och att mitt partitur är korrekturläst väl.
När vet man att ett verk är färdigt?
JD:
– Jag gör färdigt de första 98 procenten ganska snabbt och kan sedan sitta och pyssla med sista 2 procenten i månader, finputsa och se över detaljer.
ALL:
– Jag släpper sällan in någon i det tidiga skedet av komponerandet. Jag kan börja skriva och tro att det är början, men så visar det sig vara i mitten. Men jag vet själv när ett verk är klart.
JD:
– ”Där satt den”, det känner man.
I dag är ni etablerade tonsättare. Tar ni numera hänsyn till några regler, ramar eller skolor?
JD:
– Jag har väl min egen skola och tycker om att sätta upp mina egna regler. Just i begränsningen lossnar kreativiteten.
ALL:
– Nej, jag håller mig inte till några regler. Jag tror att min formkänsla kommer från ryggmärgen, men det är också kul att utmana och bryta sönder, för att jag inte vill bli låst utan kunna tänka fritt.
JD:
– Man vill inte känna sig som i ett fängelse.
ALL:
– Nästan alla de gånger jag varit mest nöjd är när jag inte kunnat säga hur musiken kom till, då jag bara har vaga upplevelser av det. Jag har befunnit mig i ett speciellt tillstånd, även om man ju mycket medveten när man komponerar och använder sin samlade kunskap: Det som kommer ut är ingen slump.
JD:
– Det är intuitionen som verkar. Man måste vara lyhörd mot sitt material, musiken i sig vill ju något och i sin intuition kan man hitta svaren.
Vad tycker ni om att skriva kommentarer till era verk, i programblad och cd-häften?
ALL:
– Det är svårt för mig. För mig är musiken så självgående att jag kan känna mig nästan allergisk mot att vi måste sätta ord på allt. Jag menar att säga ungefär ”lyssna, det är gott nog, gillar ni inte det så ta ett annat stycke”. Det där är nästan en filosofi för mig.
RM:
– Att skriva verkkommentarer är inte svårt för mig. Jag beskriver inte verket, utan mina idéer inför det och mina tankar omkring det och då blir kommenterandet avdramatiserat. Verket i sig klingar ju, det behöver man inte skriva om.
JD:
– Man får vara väldigt försiktig med att förklara musiken, ”vad betyder det här?". Annars begränsar man lyssnarens fantasi, varje lyssnare har ju sin egen tolkning.
Hur förhåller ni er till melodik, harmonik och rytm?
JD:
– Jag tänker på alla tre, det tror jag att vi gör allesammans.
ALL:
– Absolut.
RM:
– Det finns ju många fler parametrar: dynamik, tempo, akustiska fenomen, artikulation, orkestrering. En sats kan för mig ha satts igång av instrumentationen, en annan av harmoniken, i det tredje fallet av ett blixtrande tempo. Sedan får jag komplettera med de andra parametrarna efter det.
JD:
– Melodik, harmonik och rytmik är grundläggande parametrar som för tankarna till musiken som ett språk. Det är saker man kan uttrycka mycket med. Då ser jag mer på klangfärg och dynamik som olika sätt att färglägga musiken.
ALL:
– Melodi är ett av mina starkaste verktyg, jätteviktigt för mig. Det ligger inte heller i tiden. Jag känner att man nu egentligen inte ska ha vare sig melodi, harmonik eller rytm.
RM:
– Jag förstår att du kan känna så, Men det är mycket friare nu än för tjugo år sedan, det är Darmstadtskolan som släpar efter tjugo år i Sverige. Melodik, rytmik och harmonik är mätbara saker, men inte klangfärg. Jag har alltid varit döv på höger öra och jag tror att jag därför har fokus på ljud på ett annat sätt. Jag har lätt för att höra detaljer, till exempel att fläkten som går här i taket där vi sitter är störande. Därför har jag också flyttat ut datorns hårddisk från rummet där jag skriver, för att slippa fläktljudet.
– Jag får många av mina idéer från klangfärgshåll. Ravel, Lutoslawski och Stravinsky jobbade också med större fokus på instrumentation än många andra tonsättare.
Hämtar ni medvetet inspiration från andra slags musik?
ALL:
– Jag lyssnar inte så ofta på musik för jag lyssnar alltid väldigt aktivt och jag har nästan aldrig på musik i bakgrunden. När jag lyssnar, då lyssnar jag verkligen, jag sitter ned med hörlurar på huvudet för att ingen ska störa mig. Däremot inspireras jag från alla håll; pop, klassiskt, något jag hör på gatan, en fågel.
JD:
– Jag får väldigt mycket inspiration av att gå på konsert. Då upplever man musiken i ett socialt sammanhang och blir medveten av hur den berör. Jag fick väldigt mycket inspiration av Nordiska musikdagar i Helsingfors i höstas och blev visad på vägar som jag kan gå. Att resa och uppleva nya miljöer inspirerar mig också.
RM:
– Det där beror på var i kompositionsprocessen jag befinner mig. Att gå på konsert kan vara störande för mig, jag vill inte ha del av musik som kanske stör något som jag tycker mig ha fått fatt på.
– Men annars kan jag lyssna hur mycket som helst på musik, jag kan verkligen plöja skivor när jag renskriver, till exempel den svenska orkesterskatten från 20- och 30-talet. Jag lyssnar även på nutida musik, men oftare på sådant som inte ligger så nära det jag själv gör, lite äldre musik. Jag tror nog att musiklyssnandet är min allra största inspirationskälla
Vad får ni för reaktioner på er musik?
ALL:
– Jag får ofta höra att jag berör människor och folk kan komma fram och gråta efter konserterna. Jag frågade en gång en av vårt lands främsta pianister efter hans favoritkompositör. Han svarade "Beethoven, eftersom han har ett uttryck för allt, han kan till och med vara löjlig". Och han sa detta med respekt.
– För mig är detta också kärnan: jag vill berätta någonting och om folk då skrattar eller gråter eller känner att jag tagit med dem på en resa blir jag mycket glad. Att nå fram är jätteviktigt.
JD:
– Ja, det är en sådan belöning. Ungdomar säger ofta att de tycker om det jag gör. Man tror att man skriver något avancerat och så kan det ändå beröra en person som inte är så skolad, då finns där en omedelbarhet som jag eftersträvar.
RM:
– Att kommunicera och beröra är centralt, inte minst gentemot musikerna, mina förmedlare. Hängivenhet gentemot kunskap är viktig, det finns alltid mer att lära sig, och ödmjukhet inför arbetet. Glädjen man får av att bli uppskattad ger den kraft som behövs för att utvecklas. Den som är ödmjuk och öppen för intryck kan utvecklas och lära sig. Man ska se glaset som halvfullt och inte halvtomt och glädja sig när det går bra.

Jörgen Dafgård

Är: tonsättare.
Bor i: Malmö.
Familj: fru och två barn.
Mest uppmärksammade/spelade verk: "Veils" (även känt som "Slöjor") för orkester. Sinfonia No 1. "Mahler Revisited" för kammarensemble.
Aktuell med: "Mahler Revisited" som framförs vid Pärnu Music Festival i Estland under galakonserten den 18 juli. Ett nyskrivet verk för kör och instrumentalensemble till Hässleholms stads och kyrkas 100-årsjubileum, uruppförs i Hässleholms kyrka den 26 oktober. Framföranden av den nyskrivna saxofonkvartetten "Moving and Touching" med Rollin' Phones.

Anna-Lena Laurin

Är: tonsättare, jazzpianist och sångerska samt konstnärlig ledare/producent för olika projekt.

Bor i: Malmö.

Familj: man och fyra vuxna barn.

Mest uppmärksammade/spelade verk: "Iphigenia" (2009) för symfoniorkester och två improviserande solister. "Concerto for flute, strings and harp" (2009). "The Painter" (2009) för symfoniorkester och jazzkvartett".

Aktuell: med uruppförandet av "Quests" för sopran och orkester, i Malmö arena på söndag kl 13, dirigent Anna-Maria Helsing. Som composer in residence hos Camerata Nordica (2014-2016) bl a med en gitarrkonsert komponerad till Göran Söllscher. Med "Double concerto" som uruppförs i Tokyo av Tokyo Festival Orchestra i augusti 2015 samt en rad andra konserter.

Rolf Martinsson

Är: tonsättare och kompositionsprofessor vid musikhögskolan i Malmö.

Bor på: Limhamn.

Familj: fru och två barn.

Mest uppmärksammade/spelade verk: "Orchestral Songs on Poems by Emily Dickinson". "Bridge - Trumpet Concerto". Stråkstycket "A. S. in Memoriam".

Aktuell: med konserter i juli i Tanglewood, USA; "Airy Flight" samt "Bridge" som framförs av Håkan Hardenberger, Boston Symphony Orchestra och dirigenten Andris Nelsons. Med "Garden of Devotion" för sopran och stråkar på Sydsverigeturné med Lisa Larsson och Musica Vitae, även till Palladium i Malmö den 26 september. Som composer in residence dels hos Netherlands Philharmonic Orchestra i Concertgebouw 2014/2015, dels med Helsingborgs symfoniorkester 2014-2017.

Gå till toppen