Idag inleds Nordiskt forum i Malmö som arrangeras av organisationer ur den nordiska kvinnorörelsen.
Finland är ett gubbvälde”, sa professor Tiina Rosenberg i en intervju i Hufvudstadsbladet häromveckan. Rosenberg är rektor på Konstuniversitetet i Helsingfors och har bott i Finland de senaste två åren.
Tyvärr är hennes diagnos helt korrekt: i Finland dominerar männen i allt från ingenjörsutbildningar till bolagsstyrelser. Kvinnornas löner ligger 17 procent under männens, och en av de största finska kvällstidningarna har fortfarande en helsida med ”veckans tjej”: en avklädd 20-åring som får avslöja sitt horoskop och sin favoritmusik, som vore det 1979.
Inför senaste riksdagsval i Finland tillfrågades kandidater över hela fältet om de kunde tänka sig att kalla sig feminister. Bara en bråkdel svarade positivt, och endast nio av dem valdes in i riksdagen.
Historiskt sett är det märkligt. Finland var först med kvinnlig rösträtt i hela Europa, som en följd av en stark kvinnorörelse som tagit modell efter brittiska och svenska kvinnosakskämpar. Häromåret firade Kvinnosaksförbundet Unionen i Finland 120 år och arbetarrörelsen har en tradition av att föra fram kvinnor inom politiken – Socialdemokraterna har haft flera kvinnliga ministrar och dessutom en president, Tarja Halonen, som satt i två mandatperioder.
Men den senaste tiden är det som om jämställdhetsarbetet fått stå i skuggan av andra ödesfrågor.
I regeringen märks detta tydligt. Finlands kulturminister var tidigare också jämställdhetsminister. Innan förra valet 2011 hade vi en aktiv minister, Stefan Wallin, som bland annat kampanjade för mera pappaledighet. I Finland är det knappt 2 procent av papporna som delar på den gemensamma vårdledigheten, en vansinnigt låg siffra.
Sedan den senaste rotationen i regeringen har det sagts väldigt lite om jämställdhetsbiten, som om den helt och hållet rationaliserats bort. Samtidigt finns det många frågor där Finland halkar efter i ett nordiskt perspektiv, inte bara när det gäller jämställdhet mellan könen, utan också när det kommer till hbtq-personers rättigheter.
Dessutom tycks den finska politiken överhuvudtaget präglas av en ökande chauvinism, vilket också Rosenberg påpekat. Sannfinländarna profilerar sig med nykonservatism, främlingsfientlighet och gamla föreställningar om manlighet, korv och bastubad. I fjol samlades femtio personer i Helsingfors för att marschera i ”hetero-pride”, med största sannolikhet en unik tillställning på den här sidan av ryska gränsen.
Precis som i Sverige kunde man i EU-valet se en viss reaktion på den växande högerpopulismen, inte minst i Vänsterförbundets 27-åriga stjärnskott Li Andersson, som hörde till de stora röstmagneterna i södra Finland.
Men ett feministiskt parti kommer Finland knappast att få inom den närmaste tiden. Feminism är ingenting man kan vinna politiska poänger med.
På individnivå tror jag inte att finländare är mer sexistiska än svenskar. Men strukturellt befinner vi oss minst tio år efter. Det är synd med tanke på att vi hade ett historiskt försprång.