På frågan om hon blivit våldtagen under kriget svarade den liberianska fredspristagaren Leymah Gbowee nej. Då tappade den utländska journalisten intresset för henne.

Fler nyanser i rapporteringen från konflikter efterlystes när organisationen Kvinna till kvinna arrangerade ett panelsamtal på Nordiskt forum igår.

Men diskussionen handlade också om avvägningen mellan vad som är angeläget att berätta och vad som lockar publik. Vilket väger tyngst ifall det finns en motsättning?

Två läger skymtade fram.

Å ena sidan: låt det nya, oväntade och oprövade ta plats – även om det mestadels lockar en begränsad och redan frälst publik.

Å andra sidan: nå ut brett, alltid påverkar det någon.

Båda har en poäng. Och faktum är att det nya och oväntade kan behövas för att nå en riktigt bred publik.

”Hur många här inne är under 30 år och har knappt gått ut gymnasiet?”, undrade Saam Kapadia, reporter och redaktör på SVT.

En ensam hand sträcktes lite osäkert i vädret.

Unga med låg utbildning tittar inte på nyheter och samhällsprogram, menade Kapadia, vilket fick en 24-åring i publiken att ifrågasätta huruvida SVT gör nog för att ta tillvara de ungas engagemang.

När sociala medier kom på tapeten verkade samma dilemma finnas där. Personerna som tar del av journalisters inlägg och analyser är de likasinnade. Den stora massan använder inte Twitter.

Alla medieaktörer har inte ett så uttalat demokratikrav som SVT, men det finns där – uppdraget att slå vakt om de demokratiska värdena.

Representation är en viktig – och svår – pusselbit. Kön, ålder, etnicitet, utbildning, socioekonomi... Vem bestämmer vilka grupper det finns och i vilken utsträckning de ska få ta plats?

Inte för att människor bara kan identifiera sig med dem som är lika dem själva, utan för att olika erfarenheter ger olika perspektiv och prioriteringar.

I en pressad bransch, som den journalistiska, är det lätt att falla tillbaka på rutiner. Ta stöd i det beprövade. Men då är risken stor att hamna på efterkälken, att förlora relevans.