Jag samlar på äldre vykort med motiv av amorösa par som drabbats av passion framför välfyllda bokhyllor. På ett antikvariat i Neapel fann jag nyligen några tillskott i form av ytterst teatrala 40-talsbilder. De uttryckte allt som litteraturen kan användas till, från erotisk förförelse via borgerlig inredning till konstnärlig och personlig identitetsutveckling.

I Anatole Broyards memoarer – som utspelar sig i New Yorks bohemkretsar efter andra världskriget – råder en känsla av pånyttfödelse. Allt skulle omskapas: samhället, könsrollerna och konsten. Från kriget hemvänder unga medelklasspojkar som passar på att utmana föräldragenerationens borgerliga puritanism. Bästa platsen att uppnå sexuell och konstnärlig frigörelse var så klart i student- och konstnärkretsarna i Greenwich Village. Dit beger sig Broyard som helst vill glömma rötterna i en katolsk familj i New Orleans franska kvarter.

Anatole Broyard (1920–1990) var en känd litteraturkritiker, i bland annat New York Times. Hans memoarer har jämförts med Hemingways ”En fest för livet” och Patti Smiths självbiografiska konstnärsroman ”Just Kids”. Det förföriskt bitterljuva har de gemensamt, men Broyard skriver som den kritiker han är, oavbrutet analytiskt. På en vacker prosa dissekerar han den rådande estetiken, sexualiteten och tidsandan. ”Alla” läste Kafka, intresserade sig för psykoanalys och ville ha egensinniga flickvänner med höga kindben. Konst, kultur och bildning var religion. Till och med en sådan suspekt kår som litteraturkritiker omfattades av denna vördnad.

Broyard överlämnar sig själv till Sheri, som till utseendet framstår som en dåtidens Lady Gaga. Hon är konstnär i abstrakt måleri, och författaren Anaïs Nins adept. Målmedvetet ser Broyard i henne någon som kan ”rädda mig från min enkelhet”. Lätt blir det inte med en kvinna som vägrar befatta sig med disk och städning och underbyxor.

Sheris betydelse är så stor att memoarerna är delade i ”Sheri” och ”Efter Sheri”. Boyard skildrar relationen med en situationskomik som liknar Woody Allens. Han minns våndan som uppstod när Sheri törnade in i poeten W H Auden och de båda föll handlöst på trottoaren. Skulle hennes kjol flyga upp och blotta könet?

Memoarerna skildrar elegant motstridiga inre rörelser: behaget i att ingå i en radikal anda och behovet att lyssna på sin inre röst. Broyard blev inte kommunist som alla andra och han kände starkt för realismen.

Boyard öppnade sedermera ett antikvariat för pengar han tjänat på svarta börsen i Tokyo. Det är stor underhållning att följa hur han kategoriserar kunderna i sanna bibliofiler och de litterärt tondöva.