Aktuella frågor

Debattinlägg: "Obekväma röster drabbas av såväl utfrysning som uppsägning"

Politiker måste främja och värna demokratin genom att stärka skyddet för visselblåsare. Det skriver Anna Ek, ordförande Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, och Lars Jederlund, före detta vapenexportforskare och medlem i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen.

Det är 30 år sedan Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen polisanmälde Bofors för vapensmuggling. Utan Ingvar Bratt, Boforsaffärens whistleblower, hade muthärvan aldrig avslöjats. Frågan om ”visslare” är fortfarande högaktuell. Skyddet för dem är inte tillräckligt. Obekväma röster drabbas av såväl utfrysning som uppsägning.
Boforsaffären är en av de största politiska skandalerna i Sveriges moderna historia. Det som började med en olaglig leverans av 304 Boforsrobotar till Dubai och Bahrein kom att växa till en härva av 19 misstänkta smugglingsaffärer från Bofors sida. I april 1987 avslöjades att Bofors betalat ut 326 miljoner kronor i mutor till mellanhänder i Indien för att ro i hamn jätteaffären med 410 haubitsar för över 8 miljarder kronor.
Under åren 1984 till 1987 dominerade Boforsaffären nyhetsförmedlingen i Sverige. Det ledde till en rad utredningar, kommissioner, rapporter och granskningar. Frågorna som ställde allt på sin spets löd: Vad visste regeringen? Vilken var statsministern Olof Palmes roll?
Vid sidan av vapenaffären diskuterades även frågan om ”läckor” och meddelarfrihet. Ingvar Bratt läckte hemliga handlingar till Svenska Freds som bevisade att Bofors smugglat vapen. Domen föll i Stockholms tingsrätt den 22 december 1989. Tre av Bofors direktörer fälldes för vapensmuggling.
Om inte Sten Lindström, kriminalkommissarie på Ekobrottsmyndigheten, läckt till indisk press hade avgörande information aldrig kommit fram. Lindström berättade i en intervju med den indiska mediestiftelsen The Hoot i april 2012 att han inte kunde räkna med att den svenska regeringen, Bofors eller den indiska regeringen skulle vilja gå till botten när det gällde att utreda de mutor som förekom. Han var oroad över att den utredning som pågick skulle läggas ner.
Svenska Freds har under alla år i sina granskningar av vapenexport levt med kampen för rätt till information. Ibland har det kommit stöd från politiker i opposition, men i princip aldrig från politiker i regeringsställning.
Listan kan göras lång på politiker som i opposition kritiserat regeringen för hemlighetsmakeri i konstitutionsutskott, riksdag och media bara för att något år senare i regeringsställning själva sitta med hemligstämpeln i högsta hugg.
Ingvar Carlsson (S) lade fram hemliga handlingar i KU-förhören om Boforsaffärerna. På samma sätt redovisade dåvarande utrikesminister Sten Andersson (S) det exakta antalet robotar som sålts till ett visst land, uppgifter som normalt är topphemliga.
Anders Björk (M) gjorde sig känd som tuff utfrågare i KU:s granskning av vapenaffärerna. Några år senare var han försvarsminister och hemligstämplade samma handlingar som han tidigare krävde att S-regeringen skulle offentliggöra.
I Saudiaffären, där Sverige deltog i bygget av en vapenfabrik, förefaller regeringen ha gjort allt för att skydda myndigheten Totaltförsvarets forskningsinstitut och sig själva. Tystnaden från S har varit talande. Möjligen kan det bero på att det var Socialdemokraterna som tecknade avtalet med Saudiarabien 2005.
Sten Andersson sade en gång i ett första maj-tal att ”vapenbyken ska tvättas, ordentligt och offentligt”. Men det är inte tack vare honom och regeringar av olika färger som någon vapenbyk har tvättats. Det har skett genom det arbete Svenska Freds och grävande journalister har gjort.
Det behövs fler visselblåsare som kan avslöja hur myndigheter, regeringar eller företag kringgår demokratin under skydd av omotiverad sekretess och ivrigt hemlighetsstämplande. Risken för självcensur och för att man avstår från att lämna vidare viktig information till grävande journalister är stor i ett samhällsklimat, och i en arbetsplatskultur, där människor är rädda för att berätta hur saker ligger till.
Sverige har en bra grundlag som ger visslare, i offentlig sektor, rätt att läcka och dessutom rätt till att inte bli uppletade. Det kallas för meddelarfrihet och är en av grundbultarna, tillsammans med offentlighetsprincipen, i svensk offentlig förvaltning.
Men det finns ändå brister i skyddet av visslare. Dels ett företagsklimat och attityder som effektivt tystar potentiella visslare, dels i lagstiftningen. En anställd i ett privat företag får – enligt en lag som kom till direkt efter att Ingvar Bratt trädde fram som Boforsavslöjare – endast skydd mot repressalier från arbetsgivaren om anmälan visat sig röra ”allvarliga missförhållanden” som kan ge fängelsestraff. En visslare som misstar sig på den punkten riskerar fängelse för brott mot lagen om skydd för företagshemligheter. Att det är så, gör naturligtvis att många tvekar innan de läcker.
Arbetsgivare, såväl offentliga som privata, måste verka för en företagskultur som uppmuntrar öppenhet och utnyttjande av meddelarfriheten. Politiker måste främja och värna demokratin genom att stärka skyddet för visselblåsare.
Anna EkLars Jederlund
Gå till toppen