Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Ann Heberlein: Ofriheten i "Orange is the New Black" ger upphov till friheter

Utan några män att behaga och blidka, kan rollfigurerna i ”Orange is the New Black” utvecklas till riktiga människor, skriver Ann Heberlein.

Laura Prepon och Taylor Schilling i ”Orange is the New Black”, vars andra säsong nu finns på Netflix.Bild: JOJO WHILDEN
”This is like reading Dickens!” utbrister Susan Fischer, fångvaktare på Litchfield Penitentiary, ett lågsäkerhetsfängelse för kvinnor i Upstate New York, när hon avlyssnar fångarnas bandade telefonsamtal till världen utanför. Fischer är en av rollfigurerna i Netflixsuccén Orange is the New Black. Andra säsongen släpptes den sjätte juni, och jag har hunnit halvvägs – hade det inte varit för att jag har både jobb, barn och en häst att ta hand om skulle jag sett alla avsnitten i ett svep. OITNB är en sådan där serie som är beroendeframkallande och som har hängivna, för att inte säga fanatiska, fans. Är det för att berättelsen – eller snarare berättelserna – är dickenska, som Fischer uttrycker det? Kanske.
Egentligen är serien ju helt fel: Den är skapad av en kvinna, Jenji Kohan som bland annat också gjort ”Weeds”, baserad på en kvinnlig författares självbiografiska skildring av sin tid i fängelset, med kvinnor i alla bärande roller. Producenter och finansiärer brukar dra öronen åt sig när det är för mycket kvinnor inblandade – sånt vill väl folk inte se? Jo, det vill folk och jag hoppas att Kohans succé banar vägen för massvis med tv och film med kvinnor i stora, komplexa roller som interagerar med andra kvinnor, kvinnor som är både fula och vackra, snälla och elaka, som är kåta, arga, våldsamma, skitiga, hämndlystna, maktgalna. Kvinnor som är allt det män brukar vara på film och tv. Kvinnor är ju också människor.
Första säsongen kretsade kring Piper, en blond, intellektuell, medelklasskvinna som tvingas avtjäna ett fängelsestraff för ett brott hon begått i tjugoårsåldern. Piper lämnar sin fästman Larry, deras härliga våning och sitt bekväma liv och hamnar på Litchfieldfängelset.
Vad hon inte vet är att Alex, hennes exflickvän som var den som övertalade henne att smuggla knark, redan finns på anstalten. Plats för förvecklingar, hat/sex/romans/uppbrott/försoning. När säsong två tar sin början sitter Piper på isoleringen efter att ha attackerat och nästan mördat Pennsatucky, ett crackhead med dåliga tänder som sitter inne efter att ha skjutit en sjuksköterska på en abortklinik. Det har alltså hänt en del med den blonda, kontrollerade och väluppfostrade Piper under resans gång.
Orange is the New Black har hyllats för att den ger en trovärdig bild av fängelsemiljön, fångarna och fångvaktarna. Jag tänker mig att Pipers transformering från kreativ, bohochic och gullig till råskinn är en del av det. Miljön gör något med en människa – och en människa gör vad hon kan för att överleva. När Piper skrivs in är fängelset en okänd värld, en värld med egna regler, ett eget språk, andra lukter, smaker och värderingssystem än dem som finns i världen utanför. Allt är främmande. Chockerande snabbt blir det främmande hemtamt. OINTB handlar inte om kvinnliga problem, utan om universellt mänskliga fenomen: ytterst, tror jag, undersöker serien den urgamla diskussionen om arv och miljö. Varför blir vi den vi är? Varför gör människor fel? Är det för att de föds med dåliga gener, dålig moral – eller är det en produkt av den miljö de befinner sig i?
Orange is the New Black svarar: både och. I återblickar från internernas liv före och utanför fängelset får vi bitar av deras livshistoria, förklaringar till varför de hamnade på Litchfieldanstalten. En del kommer från dysfunktionella miljöer, de är uppväxta med droger och kriminalitet, i utanförskap och elände. Andra springer ur trygg medelklass, har gått på fina skolor och haft välbetalda jobb, drivit egna verksamheter, varit framgångsrika och samhällsnyttiga. Det finns alltså inga enkla svar eller samband: Det finns olyckliga omständigheter och slumpen. Några åker fast. Andra kommer undan. Livet är inte rättvist.
Nu är det ju inte för dess socialpsykologiska kvaliteter jag ser på serien utan för dess underhållande dito: den brutala humorn, de fantastiska skådespelarinsatserna, dialogen. Till de underhållande kvaliteterna hör tveklöst även de tämligen grafiska och rikliga sexscenerna. Aldrig tidigare har en tv-serie skildrat sex mellan kvinnor så utförligt, köttigt och primitivt.
Jag vill till och med påstå att Orange is the New Black är banbrytande i sin skildring av kvinnor som sexuella varelser. Så här aggressivt begärande har jag aldrig tidigare sett kvinnor på tv eller filmduk. Kvinnor vill. Kvinnor kan – utan män. De få män som trots allt figurerar i serien är bifigurer, vilket är nyckeln till seriens succé. Utan män att behaga, förhålla sig till och blidka blir kvinnorna subjekt i sin egen värld. Och när de får vara det, också i en tv-serie, ges utrymme för kvinnorna att bete sig som män, eller snarare som människor, komplexa varelser med fler än en sida. Precis som i verkligheten.
Gå till toppen