Det menar Gertrud Åström, ordförande i Sveriges Kvinnolobby, paraplyförening för ett 40-tal organisationer som arbetar för kvinnors rättigheter.

– Att man får in frågor om jämställdhet i det ordinarie arbetet, i rapporteringsrutiner, uppföljningarna, att man har med frågan på mötena, att folk får kompetensutveckling, att arbete för jämställdhet kommer in i verksamhetsplanen och budgeteras som alla andra frågor. Vardagslunken ska tas på allvar, säger hon.

Med ledning menar hon den översta ledningen – politikerna i en kommun, företagsledningen eller styrelsen i en förening. Men det räcker inte med en uttalad vilja från ledningen, det behövs också kunskap om precis vilka saker som är ojämställda.

– Det här är inte en filosofisk grupp som funderar hit och dit, utan det är ett kunskapsbaserat område. Om vi till exempel vet att kvinnor har mer komplikationer efter ljumskbråck, då kan läkarna utarbeta en ny behandlingsmetod.

Det behövs också en ledning som inte släpper taget efter att handlingsplaner för jämställdhet har lanserats. Politiker idag borde följa upp mer, tycker Gertrud Åström. Fråga efter resultat, och använda resultaten i sina fortsatta beslut.

– I de kommuner där det händer saker, där finns en dialog mot politikerna om hur det går att förändra sakfrågor, säger hon.

Svenska myndigheter har arbetat med jämställdhetsfrågor i tjugo år. I början famlade man lite i blindo, men idag finns massor av goda och konkreta exempel att använda sig av, menar Gertrud Åström.

– Det som behövs nu är spridning av kunskapen, att politiker lär sig av alla exempel och att de tar beslut i sakfrågor.

Som exempel på en sakfråga tar hon kravet på könsperspektiv inom medicinsk forskning, för att vi bättre ska se hur män respektive kvinnor påverkas.