Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Oscar Hemer: Nu tar Kanada tag i den svåra delen av sin historia

Kanada framstår som det lysande undantaget från regeln om växande främligsfientlighet. Trots att den årliga invandringen proportionellt vida överstiger den till andra invandrarländer och trots att det överväldigande flertalet av dessa nya kanadensare är av icke-europeiskt ursprung, så har Kanada (ännu) inte drabbats av något xenofobiskt bakslag. Tvärtom stoltserar man med sin mångkulturalism, 2011 var mer än en femtedel av befolkningen född utomlands och i Montreal, Toronto och Vancouver, tillhör mer än halva befolkningen numera vad som i Kanada kallas ”synliga minoriteter”.
De övergrepp som Cree-indianerna utsatts för kommer nu i dagen.Bild: Adrian Wyld
Kanadas föga uppmärksammade framgångssaga står i bjärt kontrast till den mörknande situationen i Europa. Men mångkulturalismen är samtidigt ett utpräglat urbant fenomen och det är symptomatiskt att landets halvannan miljon indianer, inuiter och mestiser, som uppgår till mer än fyra procent av befolkningen, inte räknas till de ”synliga minoriteterna”. Den ”aggressiva assimilationspolitiken” gentemot urbefolkningen är nämligen en lika föga känd men mindre smickrande historia.
Från konfederationens bildande 1867 och ända fram till 1970-talet bedrevs en systematisk kulturell utrotningspolitik genom ett landsomfattande system av statsfinansierade, kyrkligt styrda internatskolor, dit sammanlagt omkring 150 000 indian-, inuit- och mestisbarn tvångsförflyttades från sina familjer och där de utsattes för mental misshandel och sexuella övergrepp. Mer än 4 000 barn dog i dessa anstalter. Systemet började avvecklas på 1970-talet, men den sista ”skolan” var i bruk så sent som 1996.
För sex år sedan, 2008, inrättade den federala regeringen en sannings- och försoningskommission för att bringa i dagen vad som egentligen skedde på internatskolorna. I likhet med sin sydafrikanska förebild, TRC, har kommissionen turnerat i samtliga provinser och territorier och samlat in vittnesmål vid offentliga tribunaler. Kommissionens slutrapport skulle enligt planen ha lämnats i år, men det överväldigande material som kommit fram har gjort att mandatet förlängts till 2015.
Häromveckan, på Aboriginal Club i den lilla staden Fergus, Ontario, var kommissionens ordförande Justice Murray Sinclair inbjuden att tala för det lokala Cree-samfundet. Omfattningen och graden av övergreppen har kommit som en chock för den kanadensiska allmänheten. Kanske ännu mera hjärtskärande än själva de inspelade vittnesmålen är intervjuerna med den unga generation som nyss kommit till insikt om vad deras föräldrar fått utstå.
Jag lämnar lokalen i den djupa förstämning som delas av alla närvarande, den stora majoriteten cree-indianer, många i traditionella dräkter, och en liten skara vita, varav några utlänningar som jag. Få vita kanadensare vill kännas vid denna skamfläck i landets nära förflutna. Samtidigt inbillar jag mig åtminstone att den vilja till självrannsakan som kommer till uttryck i den pågående sanningskommissionen har ett samband med Kanadas nya mångkulturella självbild.
Gå till toppen