Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Petter Larsson: Den spanska vänstern har slagit sig in från gatan

De som kan.

Pablo Iglesias, Podemos partiledare.Bild: Paul White
Det spanska vänsterpartiet Podemos (Vi kan) erövrade 8 procent och 5 mandat i valet till Europaparlamentet.
Då hade partiet funnits i tre månader.
Att man fått fram en tv-stjärna i den frispråkige statsvetaren Pablo Iglesias och haft rejält med medieutrymme räcker inte som förklaring.
Viktigare är att partiet fötts ur den breda proteströrelsen Indignados. Det är ett försök att skapa en partipolitisk arm – men samtidigt ett brott med rörelsens idéer.
När Indignados formades och torgockupationerna tog fart under 2011 visade opinionsmätningarna att en majoritet stod bakom demonstranternas kritik av korruption och krispolitik. Det måste förstås ha varit frestande att omsätta i valvinster. Men rörelsen byggde på motsatsen: en djup misstro mot partipolitiken, i synnerhet de två stora partierna, de konservativa och socialdemokraterna. ”No nos representan. Que se vayan todos”, skrek demonstranterna. De representerar oss inte. Alla måste bort.
Nu har de gett sig in i den partipolitiska lejonkulan själva.
Bakgrunden är de problem som både Sydeuropas och arabvärldens proteströrelser haft med att påverka samhället. Rörelsernas nätverkskaraktär har varit fantastiska verktyg för att politisera nya grupper av människor. Men misstron mot stat och partier har lett till att man inte byggt långsiktiga, slagkraftiga strukturer.
Problemet blev akut i Spanien 2011. Efter ett år av enorma gatuprotester valdes lik förbannat en högerregering – som gör sitt bästa för att knäcka proteströrelserna med rigorösa anti-demonstrationslagar.
Därför gör nu den gamla vänsterns strategi – att ta makten över staten för att förändra samhället – comeback hos rörelserna. Gatan räcker inte. Man behöver en röst i parlamentet.
Spanjorerna sneglar förstås mot den italienska Femstjärnerörelsen, men framförallt mot grekiska Syriza, som kanaliserat ilskan mot krispolitiken ända in i valbåsen.
Men att på en gång opponera mot ett parlamentariskt system man anser är ruttet och korrumperande och samtidigt bedriva partipolitik är en knivspetsbalans.
Podemos hanterar det för det första via en gräsrotsdemokratisk intern struktur. Partiprogrammet togs fram genom en öppen diskussion med tusentals deltagare. Och kandidaterna till EU-parlamentet sållades fram genom öppna nomineringar och omröstningar.
För det andra envisas man hela tiden med att Podemos mer är ett demokratiexperiment än ett politiskt parti. ”Vi söker en metod för medborgerligt deltagande” har Iglesias sagt.
Genom hela partiprogrammet löper samma linje: construir la democracia, bygga demokratin.
De menar säkert allvar. Men samtidigt: visa mig den populist som inte brukar säga så.
En sak är i alla fall säker. Podemos har, tillsammans med andra små vänsterpartier, redan rejält skakat om det tvåpartisystem som dominerat spansk politik under hela demokratins tid. De två stora partierna tog knappt hälften av rösterna. Mot över 80 procent förra EU-valet.
Spanien är på väg mot genuin politisk pluralism. Det är en demokratisk återfödelse.
Gå till toppen