Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Tor Billgren: Goshka Macuga intrasslad i de osynliga trådarna

Tala till publiken: Goshka Macugas gobelänger, Lunds konsthall, t o m 31/8.

Lunds konsthalls utställning med Goshka Macuga är värd ett besök. Åtminstone för att se den fascinerande teknik hon använder, skriver Tor Billgren.

Goshka Macuga, ”On the nature of the beast”.Bild: Terje Ostling
Gobelänger. Jag tänker på kaffedoftande ABF-lokaler och utkylda slott, på Riksdagens mycket vackra, men ändå så stereotypt svenska skärgårdsmotiv av Elisabet Hasselberg Olsson. Som en våtgrå matta ligger den över debatterna och vyssar ledamöterna till besinning, senast under partiledardrabbningen igår. Sten och sjörök, inget sticker ut. Jämför med kaoset och smärtan i den vävda kopian av Picassos ”Guernica” som länge hängde vid entrén till Säkerhetsrådets mötessal i FN-byggnaden i New York.
Detta att gobelänger är stora och dyra saker, och ofta förknippade med prestige och makt, gör dem till tacksamt material för konstnärer med samhällskritisk udd, något som Goshka Macuga tagit fasta på. På Lunds konsthall visas just nu sex av den polskbrittiska konstnärens gobelänger. I grunden ligger svartvita fotocollage som hon låter väva i kolossalformat och utställningen är väl värd att besöka bara för att få uppleva denna fascinerande teknik.
I ett av verken, ”On the nature of the beast”, framträder just textilversionen av ”Guernica” i bakgrunden av ett photoshoppat cocktailparty. 2009 fick Macuga låna den till galleriet Whitechapel i London, där den hängdes upp i ett rum som möblerades med ett stort runt bord. Sedan gavs olika organisationer möjlighet att hålla möten och mottagningar i lokalen, som för att låta gobelängens lidande ögon få bevittna verklig demokrati, till skillnad från FN-systemets tröga och diktaturobstruerade vardag. På väggarna i konsthallen finns en diger dokumentation över dessa sammankomster: klimatmöten, Israel-Palestinska läsecirklar, kortspelsperformance, förändringsseminarium för skolungdomar, och så vidare. Idéer offentliggjordes, åsikter möttes.
Gobelängverken i sig är för det mesta gåtfulla och mångbottnade, men texterna som ackompanjerar dem skickar ofta associationerna i en rätt platt och plakatartad riktning. Trots att ordet ”forskning” ofta används i katalogen för att beskriva Macugas metoder, tycks de inte föra henne särskilt djupare än en världsbild som mer eller mindre sammanfaller med spektakelmakaren Michael Moores.
Och i en annars intressant film med utgångspunkt i den afghanska filmcensurens bortklippta kärleks- och våldtäktscener återger Macuga okritiskt tesen om konspirationen mot Julian Assange. Det vill säga att de svenska åtalen om sexuella övergrepp är en del av förföljelsen av honom, och att det i själva verket är ”ett antal regeringar” som ligger bakom för att straffa Wikileaksgrundarens avslöjanden av ”deras hemliga krigsplaner”.
Ständigt dessa osynliga trådar. Ständigt dessa ondskefulla bankirer och hemliga ordnar som antas styra och ställa över våra huvuden. Maktkritik är viktigt, men om utgångspunkten är att makten är något abstrakt och opåverkbart, reproduceras en känsla av hopplöshet som exploateras av extrema krafter på båda sidor av det politiska spektret. Konsten borde kunna bättre än så
Gå till toppen