Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Magnus Jiborn: ”Problemet med otrygga anställningar engagerar många.”

Midsommarhelgens förväntade tågkaos kunde avblåsas i sista stund. Men de senaste veckornas strejk på Öresundstågen har satt fingret på några principiellt viktiga frågor som berör långt fler än de timanställda vid tågoperatören Veolia:
Magnus Jiborn jobbar med journalistik, filosofi och forskningskommunikation.
Hur ska arbetsgivarnas behov av flexibilitet i bemanningen kunna samsas med arbetstagarnas behov av trygga anställningsförhållanden och rimliga arbetsvillkor? Är det OK att arbetsgivare i ökande utsträckning vältrar över kostnaderna för osäkerhet och ojämn beläggning på personalen, genom att förvandla fasta jobb till timanställningar och tillfälliga påhugg?
Att facket nu satt ner foten och tagit konflikt i frågan är begripligt. Och den förståelse som strejken tycks ha mött, även bland drabbade resenärer, vittnar om att problemet med otrygga anställningar engagerar många. Det är däremot inte säkert att den lösning som fackförbundet Seko förordat – ett fast och lågt tak för andelen tillfälligt anställda som ett företag får ha i en verksamhet – är den bästa.
Medlarna visade i sitt bud, som till sist accepterades av båda parter – om än inte utan knot från arbetsgivarsidan – på en annan möjlig väg: att sätta ett pris på osäkerheten genom kraftigt höjda löner för timanställda.
Som egenföretagare har jag valt att byta anställningstrygghet och fast månadslön mot friheten att bestämma själv över hur, när, var och hur mycket jag arbetar. Det innebär förstås ett risktagande: om jobben uteblir så blir det inga pengar i plånboken. Då finns varken uppsägningstid eller fallskärmsavtal som dämpar fallet. Vill man ha fallskärm får man tråckla ihop den själv genom att spara i ladorna när verksamheten eventuellt går med överskott.
För att kalkylen ska gå ihop måste det finnas en riskpremie. När det går bra och uppdragen strömmar in måste det vara möjligt att tjäna lite mer än en vanlig lön. Annars vore det ren idioti att driva företag.
Att vara timanställd har vissa likheter med att vara sin egen. Men det är bara nackdelarna och riskerna som är desamma. Den som är timanställd avstår från anställningstrygghet och fast månadslön, men utan att få vare sig självbestämmande eller möjlighet till högre inkomst i utbyte.
Den som är maximalt lyckosam, och får jobb 100 procent av tiden, kan i bästa fall hoppas på en helt vanlig lön. I många fall mindre. Det är inte hållbart.
För arbetsgivarna har flexibel bemanning ett ekonomiskt värde. För den anställde innebär otrygg ekonomi och ständig beredskap en kostnad. Högre lön för den som är beredd att hoppa in och hugga i bara när det behövs är därför en alldeles rimlig princip.
Med en anständig kompensation för otryggheten kan mer flexibla anställningsformer till och med framstå som attraktiva för många människor. När segerjublet och klagovisorna efter slaget tystnat har det nya avtalet därmed förutsättningar att vara till gagn för både anställda och arbetsgivare.
Gå till toppen