Signerat

Tiina Meri: Viskningar från systrar i små stater

Ingen kan skriva Östersjöhistoria som den estniska dokumentärfilmaren och författaren Imbi Paju, och en förklaring finns i författarens ord om sin egen bakgrund och sitt eget arbete:
En äldre kvinna i Sevastopol på Krim hyllar den sovjetiske ledaren Josef Stalin medan president Vladimir Putins tal om Krim visas på storbildsskärm.Bild: Vadim Ghirda
”Gulag sitter genom min mamma i mitt cellminne, jag vill kämpa mot denna attityd, det är mitt sätt att uttrycka min livsvilja.”
I nya boken Systrar kring Östersjön (Atlantis) berättar Paju om lottarörelser och kvinnoorganisationer, om små staters önskan att behålla sin självständighet och slippa dras in i krig och stormaktsspel.
Det är viktig läsning, inte minst mot bakgrund av de stämningar som kretsen kring Rysslands president Vladimir Putin har piskat upp under våren i östra Europa – som en reaktion på Ukrainas vilja att närma sig Europeiska unionen.
Under mellankrigstiden hör estniskan Helmi Visnapuu, född 1915, sin far ge goda råd. Efter det kommunistiska kuppförsöket i Estland 1924 ber han sina elva barn att ta avstånd från det onda i världen.
Han kan omöjligt ha vetat hur brutalt dottern Helmi skulle komma att behandlas av en sovjetisk bataljon och den kommunistiska hemliga polisen, men han måste ha förutsett totalitära stormakters inblandning och massmord, för en sommardag visar han ett fågelbo för sin dotter.
Han säger att man inte ens får andas på det, för då överger fågeln sitt bo.
”Så vi tittade försiktigt på boet, stod där orörliga och höll andan. Han sa att man till och med när tiderna är sådana att vi måste stå ut med ondska, att man försöker tvinga på oss vissa föreställningar och vi ställs inför olika situationer med allt från våld till bedrägeri, till och med när vi tyngs av förtvivlan av sorg, så måste vi hålla fast vid vår moral och våra värderingar som stöder livet. Till och med då, i sådana svåra förhållanden, upprepade han flera gånger.”
Den brittiske konsuln W H Gallienne rapporterade den 24 juni 1940, ett knappt år efter att Molotov-Ribbentroppakten slöts mellan Nazityskland och Sovjetunionen, från Tallinn:
”Detta kan bli min sista rapport från Tallinn, för Republiken Estlands dagar är räknade.”
Konsuln skriver att tekniken som Sovjetunionen använde för att invadera de baltiska länderna var mästerlig, obarmhärtig och grym – han förundras över att det estniska utrikesministeriets avdelningschefer in i det sista vill tro att Estland inte ska göras till en sovjetrepublik.
Senare besöker han öppningen av det nya parlamentet, riigivolikogu. Det hela var, skriver han, inget annat än organiserad propaganda.
”De nya parlamentsledamöterna röstade enhälligt som en fårskock.”
Estland har inte lyckats skapa ett trovärdigt försvar, försöken till samarbete har misslyckats. Medlemmar av lottarörelsen och kvinnohemvärnet – som hoppats förebygga kriser, bevara fred och oberoende och nyss knutit vänskaper med ”systrar” i Finland och Sverige – gömmer och bränner sina dräkter, de vill undgå att pekas ut som folkets fiende och skickas i boskapsvagnar till Sibirien.
”Sovjetunionen proklamerade att Kvinnohemvärnet var en fascistisk organisation som sympatiserade med nazismen och Hitler. Ingen opponerade sig mot denna ’sanning’ eftersom det med säkerhet skulle ha lett till att man arkebuserades eller hamnade i döds- eller fångläger”, skriver Imbi Paju.
Att tala om minnen, att erkänna smärtan, att utveckla medkänslan efter traumatiska händelser är Pajus ärende.
Men det är inte bara i Estland som historien behöver diskuteras för att motverka sluten nationalism, främlingshat och skräck.
Stormaktspolitik och önskan om att dominera geografiska sfärer har inte spelat ut sin roll i Europa.
Också föräldrar i en senare generation behöver uttala förmaningen:
Vad som än händer och förändras, håll i ditt inre fast vid den moral och de värderingar som stöder livet.
Gå till toppen