Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Pengarna jag får går inte i fickan på någon annan

Jag heter Mirela Moldovan. Varje dag sitter jag på marken och tigger. Jag är en av dem som håller fram en pappmugg i hopp om att få pengar. Det är inget bra jobb för en kvinna och absolut inte något att göra hela livet. Men fattigdomen ställer saker på sin spets. Vad ska jag göra annars? Ska jag stjäla eller göra något dåligt? Nej, det kan jag inte göra, eftersom jag har ett hjärta som inte tillåter mig att göra det. Därför måste jag tigga, även om det inte är något jag vill göra.
Det är två och en halv månad sedan jag kom till Lund tillsammans med min man. Innan dess bodde vi i Spanien i nästan sju år. Jag och min man lämnade Rumänien, för där fanns finns inga jobb och det var en mycket dålig situation. Vi var tvungna att åka någonstans där vi kunde jobba. När vi kom till Spanien var jag gravid och där föddes vår förste son. Efter några år fick vi en son till.
I Spanien behövde vi inte tigga. Folk behandlade oss bra och vi kunde jobba. Vi var skrothandlare och ibland jobbade jag som servitris. Vi kom in i samhället mer och mer, hade en bostad och våra barn gick i skolan.
När vi kom till Spanien var det inte många rumäner där, men det kom fler och fler. Med tiden behandlade folk oss sämre, och när krisen kom till Spanien blev det svårt att få jobb. När min pappa blev sjuk var vi tvungna att åka tillbaka till Rumänien för att ta hand om honom och hjälpa till att betala medicin. Vi skulle egentligen bara stanna någon vecka, men vi blev borta en månad. När vi kom tillbaka fick vi ingen hjälp från samhället mer. De sa att våra barn varit borta för länge från skolan. Och eftersom det inte fanns några jobb blev vi tvungna att flytta.
Våra barn fick bo hos mina svärföräldrar och jag och min man åkte till Sverige. En kompis till min man bodde här och sålde Faktum, det var därför vi valde Sverige. Tanken var att vi också skulle sälja tidningar, men nu är det så många uppskrivna på de listorna. Och så vet vi inte hur länge vi blir kvar här. Ryktet går att polisen ska köra bort oss den 30 juni. En som kan svenska har sett det på internet.
Vi bor tillsammans med tre andra i bilar. Men min man vill inte att vi ska bli för många tillsammans. Då tror de att vi är organiserade, och så kanske polisen kör iväg oss. En gång när jag satt på gatan kom en man fram till mig och sa att jag tillhörde en liga, eller någon maffia. Vilken maffia? Det är inte sant. Jag är bara här med min man. Pengarna jag får hamnar inte i fickan på någon annan. Vi brukar få ihop mellan femtio och hundra kronor på en dag. Hälften går till mat och hälften sparar vi.
De flesta som pratar med mig är snälla. Bara någon gång händer det att någon är dum, och spottar på mig. Kvinnor brukar stanna och prata, fråga var jag kommer ifrån. Svenskar är mycket bra människor. En del tittar bort när de ser mig, men det kan inte jag säga något om. Jag kan inte heller förvänta mig att någon ska ge mig pengar.
Jag ser ingen lösning på min situation. Jag har inget hem och inget jobb i Rumänien. Om jag hade ett jobb i Sverige så skulle mina barn kunna flytta hit och vi kunde få ett liv tillsammans. Om du har ett jobb har du pengar, då kan du ha drömmar. Vilken dröm kan du ha om du inte har någonting?
Gå till toppen