Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ledare: Rätt att välja sina EU-strider

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) öppnar för att följa strömmen vid EU-toppmötet. Så som läget ser ut är det begripligt.

Nödd och tvungen är han inte. Men det är svårt att klandra statsminister Fredrik Reinfeldt (M) för strategin på EU-toppmötet som inleddes igår i Ypres och fortsätter idag i Bryssel.
På agendan står frågan om vem som ska bli ny ordförande för EU-kommissionen. Det lutar starkt åt Luxemburgs förre premiärminister, kristdemokraten Jean-Claude Juncker. Reinfeldt vill, på goda grunder, hellre se någon annan på posten. Men inför toppmötet skaffade han sig ändå riksdagens mandat att följa strömmen om den visar sig vara så stark som väntat.
”Om Jean-Claude Juncker samlar en kvalificerad majoritet av stats- och regeringschefer och också har stöd av Europaparlamentet, ja då har Lissabonfördragets regler följts och då förordar regeringen att även Sverige ansluter sig till denna majoritet”, sade Reinfeldt i EU-nämnden.
I praktiken finns det inte någon annan möjlig kandidat. Men de relevanta invändningarna mot valet av Juncker är många, inte minst på det demokratiska planet.
EU-parlamentet har på eget bevåg tillskrivit sig makten att utse kommissionsordföranden. Juncker har nominerats av partigruppen EPP, som fick flest röster i EU-valet.
Det är dock svårt att se att denna ordning skulle vara särskilt mycket mer demokratisk än tidigare modell där kommissionsordföranden nominerades av medlemsländernas folkvalda ledare, stats- och regeringschefer. Partigruppernas spetskandidater var ingen stor fråga i valet; svenska väljare insåg knappast att de också ansågs välja kommissionsordförande.
Lägg därtill att Juncker, under sin tid som ordförande för eurogruppen, förordat att minska medborgarnas insyn i EU. För att inte tala om att han är federalist och vill flytta mer av den politiska makten från medlemsländerna till Bryssel. Trenden borde snarare vara det motsatta.
Som lök på laxen har Italien, med Frankrikes uppbackning, villkorat stödet för Juncker med uppmjukade finansiella ramar i EU:s stabilitetspakt.
Med sådant agn har Junckeranhängarnas röstfiske, trist nog, alla förutsättningar att lyckas.
Storbritanniens premiärminister David Cameron stretar emot. Mot bakgrund av de EU-kritiska stämningarna i landet måste han ta en kamp mot Juncker. Av inrikespolitiska skäl – som regeringschefer så ofta gör i EU.
Gå till toppen