När det hade gått 25 år sedan mordet på Olof Palme, letade jag upp min dagbok från 1986 för att se vad jag hade skrivit. Händelsen hade påverkat mig starkt, men när jag kikade i sidorna stod det klart att jag faktiskt inte hade nämnt den särskilt ofta. Det fanns en del noteringar här och var: om tysta minuter, en mördare som inte fångades, utredare som pratade i nyheterna. Men i stort handlade anteckningarna om helt andra saker.

För det är ju så, det spelar egentligen inte så stor roll hur omskakande händelserna i världen är – de kommer ändå som mest utgöra den fond mot vilken våra liv utspelar sig.

Detta är troligtvis också skälet till varför Tom Rachmans uppföljare till succéboken ”De imperfekta” heter ”Stora makters uppgång och fall”, en titel som ska läsas med en glimt i ögat. Visserligen är romanen kryddad med detaljer här och var från de nästan tre decennier under vilken den utspelar sig: från Reagan till Clinton till 11 september, från en analog värld till en digital, men i slutändan har dessa händelser inte så stor betydelse. Det viktiga är inte teaterns bakgrund, utan de livsöden som utspelas framför den. Det verkliga dramat pågår inom oss.

Eller som Rachman låter en av personerna i romanen säga mot slutet av boken: ”Den som oroar sig för sitt imperiums nedgång och fall missar poängen. Det finns inget Öst och Väst nu. /…/ Det finns inga samhällen längre, bara individer”.

På många sätt fortsätter Rachman där han slutade med ”De imperfekta” för fyra år sedan. Då gav han läsarna en klipsk och underfundig roman med tidningskrisen som ram för en samling sorgliga berättelser om människor ur fas med tiden. Nu får vi möta den avmätt trasiga Tooly Zylberberg, som finner sig sittandes i ett gammalt antikvariat i Wales som hon köpt för sina sista pengar.

Under några få sidor ser det ut som om hon lämnat sitt minst sagt röriga och kringflackande liv bakom sig – men sedan dyker plötsligt spöken upp från det förflutna och ställer allt på ända.

”Stora makters uppgång och fall” är en betydligt mer intrikat roman än den novellsamlingsaktiga föregångaren. Det här är ett pussel, ett mysterium. Det är i högsta grad medvetet, det är helt uppenbart att Rachman siktat på att utvecklas och skriva en större roman. Han håller delvis inne med sin förmåga att leverera cliffhangers, som var så uppenbar i ”De imperfekta”, för att istället ge läsarna små lösryckta snuttar ur Toolys liv. Först mot slutet förstår både läsaren och huvudpersonen vad som egentligen hänt.

Kronologiskt hoppar boken fram och tillbaka mellan barndomen, ungdomsåren och nutiden. Geografiskt mellan barndomens Bangkok, ungdomsårens New York och nutidens Wales.

Men hur kom det sig att Tooly som liten tvingades lämna sitt hem och hamnade på en flyktliknande resa med fågelskådaren Paul? Varför vill han inte ta hennes parti när skolan (en ny varje år) klagar på henne, utan istället vill göra så lite väsen av sig som möjligt? Och vad är det för andra mystiska personer som dyker upp – och ständigt lämnar henne – som till exempel den ömsom älskvärda, ömsom tokjobbiga Sarah eller den lätt gangsteraktige Venn, som lockar in den beundrande Tooly i dåligheter?

Tja, vi vet inte och det är både det lockande och det knepiga med boken, åtminstone inledningsvis. För det tar ett litet tag innan nyfikenheten har väckts. Men när man väl har kommit in i berättelsen och jakten efter svar, är det här en både fin och finurlig bok med ett stort stråk av svärta bakom alla insprängda lustigheter som gör den väldigt svår att släppa greppet om.

Så småningom blir det en äldre rysk man, en annan av alla dessa gåtor till människor som texten befolkas av, som kommer att framlägga dess verkliga mening för läsaren. Han säger: ”Triviala varelser tror att bara nuet finns – att förflutet är borta och framtid kommer. Men förflutet är som utlandet: det finns fortfarande kvar när du inte är där.”

För, ja, det här är (återigen) en roman om lögner och livslögner, samt det omöjliga med att leva i nuet, där rotlösheten och sorgsenheten är bärande drag. Och det är precis som ”De imperfekta” en bok med ett teknikskifte som fond. Tidningskrisen är utbytt: nu är det bokvärlden som skapar en känsla av en tillvaro i fritt fall.

Typiskt för Tom Rachmans lustfyllda smarta infallsvinklar i berättandet är att leta upp metanivåer att gräva vidare i. Det här är därför inte bara en bok som tar sin start på ett antikvariat och där bokvärldens förfall sätter en ton, det är också en bok om böcker, som är ständigt närvarande hela tiden. Filosofiverk, fågelböcker – och så ”Nicholas Nickleby” (hint, hint och minst tre armbågar i sidan och en spark under bordet om att föräldralöshet och skyddande änglar är ett centralt tema).