Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Martin Schibbye läser om Somalia: En nation av både poeter och pirater

Medierna har under lång tid ägnat perverst mycket uppmärksamhet åt Somalias pirater och fullständigt ignorerat dess poeter, skriver Martin Schibbye.

I medierna beskrivs Somalia oftast som en korrupt piratinfekterad katastrofzon med vapenviftande påtända tonåringar framför utmärglade kvinnor och pinntunna barn med flugor i ögonen. I det sammanhanget blir den nyutgivna boken ”Egna röster, egna bilder – När somalier själva berättar” inte bara unik – utan framför allt nödvändig.
Kulturföreningen Hidde Iyo Dhaqan har tillsammans med fotografen Lars Strandberg och redaktören Lars Åberg samlat berättelser från somalier i Sverige. Ambitionen är att låta landet och dess invånare träda fram på sina egna villkor och blicka både bakåt och framåt. ”Varje individ som går bort motsvarar ett brinnande bibliotek”, säger en av de intervjuade i den mosaik av röster som ryms i boken.
Anekdoter blandas med historiska bilder från ett Mogadishu före kriget, en stad med vackra vita villor, fungerande skolor, biografer, klubbar och kaféer. Många berättar om dagens underrapporterade och missförstådda verklighet och det är befriande att läsa att det även efter två decennier av inbördeskrig finns en vardag. I frånvaro av en stat har människorna själva ordnat sina liv efter egna principer: Barn går i skolan, människor blir kära, arga, flyr och flyttar tillbaka. Allt samordnat via ett av de mest utbyggda mobilnäten i Östafrika.
Under läsningen blir det tydligt att istället för att lyssna på somalierna själva har medierna under lång tid ägnat perverst mycket uppmärksamhet åt landets pirater och fullständigt ignorerat dess poeter. I mediernas värld är staden Hobyo en uppsamlingsplats för kidnappade oljetanker. I den somaliska traditionen är staden ett kulturellt centrum dit alla välkända somaliska poeter kom en gång per år för att i sultanens palats tävla om den bästa dikten.
Boken faller inte i fällan att ersätta en klichéartad negativ rapportering med en stereotypt positiv. Trots att texterna är skrivna i exil blir de aldrig glorifierande. Frågan som infinner sig vid läsningen är ändå vilka de politiska konsekvenserna varit av omvärldens vridna bild av Somalia?
”Kommer du till Somalia med rent hjärta och försöker städa upp kommer du att bli eliminerad. För att skapa dig ett namn och bli del av deras system måste du vara en slipad tjuv, du måste ha magisterexamen i bedrägeri”, skriver ungdomsledaren Mohamed Yassin.
Den äldre generationen skriver om vikten av att inte bara berätta, utan också skriva, som ett led i att utveckla det somaliska skriftspråket och kollektivt bevara berättelser och minnen.
I boken lyfts också somaliernas egna röster om livet i Sverige fram. Olika utgångspunkter utifrån klass, klan och kön ger vitt skilda livserfarenheter. Något som också bryter upp mediebilden av en homogen klan. En text av Mohamed Yassin handlar om hur det var att komma till Sverige på 1990-talet. ”Det fanns fler fritidsgårdar. Skolklasserna var inte så stora. Samhället kändes tryggare då. Man kunde boka en tid i en sporthall genom att skriva sitt namn i en bok och lägga pengar i en låda. Man behövde inte låsa sin cykel. Jag är glad att jag fick uppleva det. Det sitter i minnet”.
I högtidstalen heter det att alla ska ha rätt till sin egen historia. Den rätten är inget man får till skänks utan något man måsta erövra. Generation för generation. ”Egna röster, egna bilder” är början på en process som redan är så mycket mer än en bok.
Somalia må vara en kraschad nationalstat men är långt ifrån ett kraschat samhälle.

Boken

Lars Åberg (red) & Lars Strandberg (foto)
Egna röster, egna bilder — När somalier själva berättar. Kulturföreningen Hidde Iyo Dhaqan.
Gå till toppen