Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Vi är många – press i Almedalen

Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Över 700 journalister trängs i Almedalen just nu. Ja, det är riktig många. Kanske rentav för många, som om resten av landet och världen inte riktigt fanns den här veckan då politik och samhälle intar Visby.
Det funderade jag var igår då jag var gäst hos Cecilia Uddén och Staffan Sonning, två av Sveriges radios mest kända korrespondenter, som denna vecka sänder ett dagligt program från Almedalen. Igår, tisdag, diskuterade vi om Sverigedemokraterna har ändrat Sverigebilden i utlandet.
Uddén har lämnat Kairo och Sonning London för detta – men tar med sig perspektivet utifrån, som en påminnelse om att Gotland finns i världen.
Är det rätt bedömning av radioledningen?
Allra flest medarbetare har Sverige Radio skickat – omkring hundra stycken, de flesta journalister.
Rimligt, tycker Daniel Klaar, chef för P5, som samlar programmen från Visby. SR:s politiske reporter Erik Hedtjärn konstaterar att den vecka som ännu för några år sedan handlade om politik idag handlar om samhället. Bredare alltså, mer att bevaka. Men Johan Ehrenberg, chef för ETC, är kritisk. Han tycker att SR skickar alldeles för många journalister och påstår i P1-morgon att veckan bara är ett gigantisk PR-event, en bubbla. Här bevakas inte samhället, utan utspel.
”Det kostar otroligt mycket pengar.”
Enligt honom har SR och SVT 200 journalister på plats, SR uppger att public service-journalisterna snarare är 150. ETC har fyra, och Ehrenberg menar att SR och SVT skulle klara sig på 25.
Jag upplever Almedalsveckan som kaotisk och förvirrad. Värre år för år sedan jag var här första gången 2006. I år är antalet seminarier och event uppe i över 3 400. Det är helt omöjligt att få en överblick, trots den mycket finurliga Almedalsappen som hjälper till att sortera. Här finns guldkorn och vanlig sand i en salig blandning.
”Hade Olof Palme begripit vad han skulle skapa så hade han aldrig gått upp på det där lastbilsflaket”, provocerar Ehrenberg och påstår att allt som en journalist kan göra här går att göra bättre någon annanstans, ”därför att verkligheten finns inte i Almedalen”, här är verkligheten friserad.
Det senare är ganska sant, det förra mindre korrekt.
Verkligheten pågår någon annanstans. Men så är det alltid. Mycket av verkligheten pågår inte i Stockholm, där ETC verkar. Eller på Gärdet där SR sänder merparten av sina program. Mediesverige har svårt att lämna sitt Stockholmsperspektiv.
Vilket bland annat chefredaktör Lars Johansson på Helsingborgs Dagblad är irriterad över – Svenska Dagbladet suckade i söndags över en tidnings uppgång och fall, medan Johansson menar att HD står starkt. Också nu när resten av mediebranschen unisont tycks sucka över att HD går samman med Sydsvenskan.
Sjuhundra journalister i Almedalen. De stora tidningarna skriver inte bara helsidor härifrån, många har också sändningar på webben hela dagen. Det blir mycket bevakning – och frågan är om läsarna, tittarna, lyssnarna verkligen vill ha allt detta. Ser medierna bara från sitt perspektiv, inifrån ut?
Ja, jag ser en risk för det. Men säker är jag inte.
Och Sydsvenskan? Vi är inte fler än förr. Reportrarna Martina Glimberg, Olle Lönnaeus och Erik Magnusson, som bevaknar politik i region och rike också resten av årets veckor, ekonomikrönikör Thomas Frostberg – som ledde Sydsvenskans femitreseminarium i måndags, debattredaktör Eva Rothstein, en ledarskribent i taget – Henrik Bredberg och Tobias Lindberg delar på veckan – och så jag själv, som dels kommenterar, dels deltar i debatter och leder seminarier här.
Hur lagom detta är kan bara våra läsare bedöma. Det för er vi jobbar, också i Almedalen.
Gå till toppen