Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Prunkande provokativ poesi

Det ondas blommor. Övers Ingvar Björkeson. Natur & Kultur.
I vackra dikter visar Charles Baudelaire på ondskan inom oss alla. 150 år efter att de gavs ut för första gången har de inte förlorat sin kraft.

Den franske artisten och provokatören Serge Gainsbourg kallades ”vår tids Baudelaire” av president Mitterrand. Den amerikanska punkrockaren Patti Smith tog på sig sin ”Baudelaire dress suit” när hon poserade för omslaget till genombrottsskivan ”Horses”. Det brittiska popbandet The Cure har tonsatt Charles Baudelaires dikter, och när den kontroversielle amerikanske rocksångaren Marilyn Manson började måla akvareller kallade han sin första utställning för Les Fleurs du Mal efter den franske poetens diktsamling. Inom den franska hiphoppen finns inte bara en soloartist som kallar sig Black Baudelaire, utan också ett multietniskt kollektiv med samma namn.
Och den som skriver in 1800-talspoetens namn på Youtube finner en uppsjö exempel på animerade och tonsatta dikter. Baudelaires poesi lever alltså, i allra högsta grad, långt utanför litteraturhistoriens ramar.
Att Ingvar Björkesons översättningar av ”Les Fleurs du Mal”, ”Det ondas blommor”, nu ges ut på nytt bekräftar Baudelaires livaktiga status. Förlaget tänker sig, med all rätt, att dikterna ska hitta fram till nya generationer av läsare, som inte får tag i den sedan länge utgångna första utgåvan från 1986. Anders Cullheds nyskrivna, föredömligt inkluderande förord kan säkert hjälpa till.
Vad är det då som gör att denna samling formellt avancerade, rimmade dikter fortfarande inspirerar? En viktig anledning är dess förmåga att provocera. En månad efter att boken kommit ut 1857 ställdes både poet och förläggare inför rätta och dömdes för sedlighetsbrott. Sex dikter censurerades och hela upplagan drogs in. De inslag i ”Les Fleurs du Mal” som gjorde att boken för 150 år sedan ansågs farlig för allmänheten har inte förlorat sin kraft.
Baudelaires provokation mot den borgerliga moralen var så grundläggande att flera av hans lyriska spottloskor fortfarande är obehagliga. Motiv som nekrofili, sexuell sadism, prostitution, satanism, livsleda och dödslängtan bryter inte bara mot den 1800-talsmoral vi idag gärna uppfattar som daterad och löjeväckande, utan utmanar även oss.
Den stora poängen med Baudelaires bok är att den inte placerar dessa hemskheter i samhällets periferi eller hos en speciell sorts människor. Boken om det onda handlar inte i första hand om undantagspersoner. Den moraliska och psykologiska avgrunden finns inom oss alla:
Det är Djävulen som rycker i oss marionetter!
Vi finner i de motbjudande tingen behag
och vandrar utan fasa genom stinkande nätter
nedåt mot Helvetet, ett steg för var dag.
Som en uttjänt skökas förpinade bröst
blir kyssta och sugs av en fattig libertin,
så stjäl vi hemligt till oss njutningsfull tröst
och pressar ur den hårt, som en gammal apelsin.
Poeten säger sig vara avskyvärd, men inte mer än någon annan. Just här finns Baudelaires viktigaste provokation. Med sig ner i smutsen drar han företrädarna för den goda smaken och den höga moralen, kuggarna i det välordnade samhället, kort sagt: hela den självgoda borgerligheten. De välartade är lika usla som alla andra. De bara låtsas vara bättre. Lästa utifrån vår tids gissel hävdar Baudelaires dikter att de tankar och känslor som leder till omfattande digital porrkonsumtion, våldtäkter, självmord och hat på och utanför nätet finns hos var och en av oss.
Att Baudelaire sedan utfärdar dessa attacker med hjälp av den vördnadsvärda poesins alla estetiska finesser – elegant meter, vackra rimflätor, intrikat bildspråk – bidrar effektfullt till dess verkan. Det går liksom inte att avfärda dessa terziner, sonetter och litanior som skräp. Den som vill protestera måste ta till moraliska argument.
Dessutom innehåller diktboken långt ifrån bara provokationer. Sida vid sida med de magstarka motiven står dikter om skönhetstörst och strävan efter höga men orimliga ideal.
Tillsammans med den avancerade formen lyfter dessa traditionella poetiska motiv upp det låga, destruktiva och onda till en hög och seriös nivå: allt mänskligt förtjänar att gestaltas i dikt, inget bör förtigas.
Vid rättegången lade försvaret stor vikt vid poetens djupt allvarliga ambition. Han är inte ute efter billiga chockeffekter, menade advokaten: de besvärande motiven är ofrånkomliga resultat av hans vilja att gestalta tillvaron som den är. Baudelaire ville inte vara en outsider. Visst odlade han en utstuderad dandyidentitet och var en central figur i det parisiska bohemlivet, men när domen mot ”Les Fleurs du Mal” kom blev han mycket besviken. Han hade arbetat med sin debutsamling i många år – ändrat, lagt till och strukturerat om i all oändlighet – och när de hundra dikterna plus en inledningsdikt äntligen satt där de skulle, hade han stora förhoppningar om att bli erkänd som en betydande poet. Istället blev han bötfälld och ökänd. Tio år efter domen dog han utfattig, bitter och förlamad av syfilis.
Och Baudelaires poetiska gestaltning av tillvaron har visat sig hålla. Varken människans avskyvärda sidor eller hennes aldrig tillfredsställda längtan efter något bättre har försvunnit sedan 1850-talet. Precis som för invånarna i den första moderna storstaden – Paris vid mitten av 1800-talet – kan livet idag te sig som ett moraliskt, socialt och psykologiskt gungfly, och det är fortfarande svårt att navigera mellan orimliga ideal och en torftig verklighet. ”Les Fleurs du Mal” kan läsas som en psykologiskt inträngande studie i den moderna västerländska människans aldrig sinande törst efter ytlig stimulans (till exempel från Twitterflöden, pushnotiser, Spotify, Netflix eller tre VM-matcher varje dag, puh!) – som källa till både fascination, förvirring och övermättnad.
I Sverige var det länge en ganska mild variant av den franske poeten som lyftes fram. När Baudelaires namn vid mitten av 1900-talet etablerades som en viktig föregångare till den moderna svenska poesin, ersattes provokatören av fadersfiguren Baudelaire, den mästerlige poeten som inte kan överträffas. Talande för denna utveckling är att Ingvar Björkesons volym från 1986 innehöll de första svenska versionerna av de sex förbjudna dikterna. Det dröjde alltså 129 år innan de mest beryktade dikterna fann sin väg till det svenska språket, långt längre än till de flesta andra europeiska språk. Björkeson bröt en trend när han lät Baudelaire skimra i all sin obehaglighet, och det var en viktig insats.
Björkeson hyllades också som den första som gjorde lysande svensk dikt av ett omfattande urval dikter. En hel del antologinummer hade publicerats tidigare av namnkunniga poeter som Gunnar Ekelöf, Bertil Malmberg och Dan Andersson, men med ”Det ondas blommor” skapades en homogen helhet på svenska. Man brukar säga att skönlitterära översättningar åldras mycket snabbare än originaltexterna, men trots att det är nästan trettio år sedan de först presenterades håller Björkesons versioner utan tvekan än idag. Han har en imponerande förmåga att bibehålla den alldeles speciella energin i Baudelaires hantering av bildspråk och meter utan att överarbeta sina försök att hitta svenska motsvarigheter till originalets franska finesser. Rytmen, rimmen och symbolerna blir till utmärkt svensk poesi.
Visst hade jag hoppats lite på att Björkeson skulle ta tillfället i akt att komplettera sin volym från 1986. Det är långt ifrån alla dikter från ”Les Fleurs du Mal” som finns med här, och han har inte följt den inbördes ordning mellan dikterna som Baudelaire lade så stor vikt vid. Men översättaren ska inte lastas för det han inte gjort. Att hans spänstiga svenska versioner av Baudelaires vackra provokationer nu görs tillgängliga på nytt räcker långt.
Det nya med Baudelaires poesi, skrev författarkollegan Victor Hugo, är att den skapar ”en ny rysning”. Konstens ambition att skapa rysningar, det vill säga obehag och störningar snarare än angenäma upplevelser, blev sedan ett av grunddragen i den litterära modernismen. Själva tänjandet av gränserna, både moraliskt och estetiskt, är både en uppskattad egenskap i de senaste hundra årens upphöjda litteratur och en utgångspunkt för subkulturella uttryck. Erkänt och ökänt, kulturellt centrum och kulturell periferi, går här alltså hand i hand. Och Baudelaire är en pionjär för båda.

Charles Baudelaire

Fransk författare, kritiker och översättare som levde 1821–1867. Debutdiktsamlingen ”Les fleurs du mal” (”Det ondas blommor”) från 1857 blev hans viktigaste verk och dess stora inflytande på eftervärlden bidrog till att Baudelaire kallas modernismens fader.
Gå till toppen