Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Stevie Wonder – en soulikon med hjärtat på rätta stället

Håkan Engström har sett Stevie Wonder på Roskildefestivalen.

Stevie Wonder.Bild: Peter Frennesson.
Smyckad med ett par brandgula glasögon som matchar scenbygget och en storblommig utanpåskjorta som hade matchat vaxdukarna där jag åt mina frukostar under det 1970-tal som var hans storhetstid som låtskrivare och innovativ musiker äntrar Stevie Wonder festivalens största estrad.
Om han är en match för Roskilde år 2014? Jajamen, det är han — och inte bara för att han spelar under avslutningssöndagen, då publiken alltid är lite mer mogen och erfaren. Stevie Wonders erfarenheter och kunnande funkar i vilket sammanhang som helst. 64-åringen gitter kanske inte skriva några stora låtar längre, men rösten är fortfarande enorm och han nyttjar den med absolut klass. Klangen är ren, omfånget nästan oförminskat, tajmningen perfekt.
Han inleder med Marvin Gayes "How Sweet It Is to Be Loved By You" och den egna "Master Blaster (Jammin')" innan han på sin clavinet lattjar fram det första av kvällens geniala riff, det som "Higher Ground" snurrar runt. Det är en exemplarisk trio presentationslåtar, med titlar som var och en kan funka som programförklaring och rubrik för hela konserten.
Stevie wailar sig igenom delar av Marvins låt, men har musikantisk täckning för varje utvikning; det är snyggt, avvägt och låter mer som stundens inspirerade infall än som inövade partytrick. Han fräschar upp melodin till "Master Blaster" utan att vika av från huvudspåret och sabba den.
Bakom sig har han tretton musiker, ett trimmat band där ingen individualist direkt utmärker sig men där alla gör sitt jobb. De båda blåsarna spelar som med en röst, snortajt och med attack. I "As If You Read My Mind", där Stevie jazzar fram riffet på ett vanligt piano, pumpar och driver basisten på som om han kör freewaytempo på slingriga 70-vägar. Svänget är grymmare än the Grim Reaper.
Överlag tonar Stevie Wonder tacknämligt ner showbiz- och snabbköpssoulen, även om det blir en del eftergifter i "My Cherie Amour" och den senkomna Motownpassningen "Part Time Lover". Lika snäll, men så mycket mer sofistikerad är gospelbaserade "Overjoyed", med slicka och tjusiga modulationer och med fler rasslande chimes än det finns Tuborgkranar i hela Roskilde.
Mer lössläppt är jammet han baserat på "Day Tripper" — ja, han har för inspiration helt enkelt vänt på singeln varifrån han hämtade sin hit "We Can Work It Out" — där han visar att han inte är mer stolt än att han kan låta sin svängfest cirkla kring andra riff än de egna. Detta är egentligen ingen cover, detta är en hyllning till fri kommunikation och till en låtskatt han respekterar och är smart nog att göra något eget av.
Med detta sagt: "Ebony & Ivory" var kanske inte nödvändig att slänga in, men han sjunger den rakt av och utan daterade 80-talsmarkörer, och som pendang till "Livin' For the City" fyller den sin poäng. Den passar in i hans budskap om brödraskap och en vänlig men väldigt bestämd antirasism.
Allt han gör, det gör han med ett vänligt leende och en uppmuntran att hänga med. Han är en schyst allsångsledare, rolig och med hjärtat på rätta stället.
Gå till toppen