Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Tillrättalagt i Operafabriken

Carlhåkan Larsén ser och hör Mozart i en Torupslada.

Rollerna som Servillia och Vitellia görs av Emma Frost och Leena Malkki.Bild: Maria Hegborn
Kejsar Titus är inte titelfigur i operan "La Clemenza de Tito" – själva mildheten, "La Clemenza", står i fokus. Efter en serie affektladdade episoder når intrigen sin emotionella höjdpunkt, då kejsaren skipar rättvisa. Den bekymrade Titus låter kejserlig mildhet flöda och benådar två personer som förgäves sökt lönnmörda honom.

Handlingen är tillrättalagd för att passa en "kröningsopera" – så skulle "La Clemenza di Tito" fungera i Prag 1791. Mozart fick ett par veckor på sig, men det klarade det raska geniet med glans. Texten fanns redan – skriven av specialisten Pietro Metastasio sådär sextio år tidigare, ofta tonsatt men nu moderniserad.

Operafabriken har ambitionen att vårda operakonsten och presentera mindre kända verk på originalspråket. Gruppen får arbeta med begränsade resurser, förstås. Ingen orkester, men en alert kvintettklarinett och tre stråkar under drivande ledning av pianisten Johan Reis. Ingen fursteprisande kör av senatorer men god utdelning på solistsidan. En stående scenbild med en romersk kejsare i mosaikliknande rutmönster som centrum.

Den stora ladan har mycket givmild akustik. Leena Malkki behärskar scenen och luftrummet med expansiv volym och starkt temperament i Vitellias dramatiska sopranroll. Mezzosopranerna, Stina Schmidt (Sesto, överhettad tilltänkt mördare) och Rebecca Fjällsby (Annio) skimrar dunkelt och smidigt i sina byxroller, Emma Frost förvaltar det lilla lyriska koloraturpartiet Servilia med lovande kapacitet och basen Tomas Öhman vädrar auktoritet som gardesofficern Publio. Jacob Wistrands Titus är ingen imperatorisk person, snarare en inåtvänd tänkare, en upplyst despot. Hans tenor har nobless och stadga, utom i de högsta tonerna. Han är iförd kostym och slips, vilket är ett led i att operan kostymmässigt spelas som 1920-talspastisch. Huvudsaken är egentligen att man undviker en antikskrudad maskerad. Soprankreationerna är piffiga nog.

Diskret sammanbindande kommentarer på svenska ingår. Men de illa hopkomna programtexterna är tyvärr fulla av fel och valhänta översättningar. Det är bäst att bara att öppna öronen. Torup var första stoppet i Operafabrikens stort upplagda sommarturné. Där blir det i slutet av augusti internationell orkesterfestival.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen