Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Imponerande och heltäckande

I extranumret klev Stevie Wonder upp på scenen. Alexander Agrell imponerades av Gregory Porter, som fyllde Danmarks radios konsertsal.

ConcertGenre: Jazz. ConcertArtist: Gregory Porter. ConcertLocation: Danmarks radios konsertsal, Köpenhamns jazzfestival,. ConcertDate: 2014-07-07.
Stevie Wonder gjorde Gregory Porter sällskap på scenen vid Köpenhamns jazzfestival.Bild: Kristoffer Juel Poulsen
Lite fascinerande är det. Visst vann Gregory Porter årets Grammy för "främsta vokaljazzalbum", men det är ändå inte dåligt att sälja ut sin första Danmarkskonsert när den placerats i Danmarks radios stora konsertsal. Sångaren har bara funnits i rampljuset i några år.

Porter attraherar en bred publik och är samtidigt en klart profilerad musikpersonlighet och artist. Mannen som utan att förlora i värdighet kan kombinera röda skor, ljusgrön kavaj och sin älskade stora öronlappskeps sätter också ihop soul och jazz. Och han gör det på ett så listigt och organiskt sätt att det känns rätt poänglöst att börja bena upp det hela. Helheten fungerar och svänger och Gregory Porter är tydligt rotad i bägge lägren, han har sin stora och elastiska stämma och han skriver dessutom alldeles utmärkta låtar.

I Porters sånger finns respekten och känslan för föregångare som Oscar Brown Jr, Ray Charles och Duke Ellington, liksom originella, ordrika och humanistiska texter. Under Köpenhamnskonserten handlade det mest om två mycket olika saker: kantstötta förhållanden och afroamerikanernas rätt att slippa diskriminering och rasism. Plus bugningar mot musikens makt och kraft – "I was raised up by the sweet sound of the jazzman's horn" hette det i den hetsigt pumpande "On My Way To Harlem", där också Marvin Gaye och Ellingtons "A-Train" fick plats.

I den snabba, laddade "1960 What?" beskrev Gregory Porter morden på afroamerikaner, från Martin Luther King och framåt, och det kravallbrinnande Detroit, med det lakoniska tillägget "that ain't right". Att gamla "Work Song" passar för Porter är självklart. I andra änden av spektrat kom de nakna, nedtonade relationsballaderna "Laura" och "Wolfcry", där såriga känslor ritar mönster utanpå gestalternas kläder. Som motpol fanns hoppet i "No Love Dying" från Grammyvinnaren "Liquid Spirit".

Den djupa rösten är lika fängslande som imponerande och heltäckande. När det går lugnt till sjunger den gospelrotade Gregory Porter mjukt och fullständigt avspänt, men han äger också på klassiskt soulvis allt som krävs för en full själslig satsning. Porter har så stor kraft att det känns som om han driver låtarna framför sig även när han hänger och töjer bakåt i rytmen.

Kvartetten runt sångaren lirade smakfullt och klädde skickligt upp sångerna på många olika sätt. Jag hade gärna hört mer av den underfundige pianisten Chip Crawford och mindre av den ende solisten som fick rejäl plats, altsaxofonisten Yosuke Sato. Sato är en uttrycksfull spelare, men här var det som om han i varje läge var ute efter att vinna en teddybjörn eller en chokladask. Vartenda solo växte till ett tonsprutande monster, oavsett låtens karaktär.

Som extranummer fick vi något verkligt extra: Roskildegästen Stevie Wonder klev upp på scenen med munspelet i handen och körde en hårresarduett med Gregory Porter i sin egen gamla "Free". Att Wonder gillar Porter (och vice versa) är fullständigt logiskt.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen