Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Kärlek på tjeckiska

Bohumil Hrabal skriver med nostalgisk melankoli om kärlekens omöjlighet. Andrzej Tichý saknar det inre mörkret att bli rädd för.

Bohumil Hrabals egensinniga förening av burlesk berättartradition och modernistisk nervighet har sedan tidigt 1960-tal gjort honom till en av de mest lästa och översatta tjeckiska författarna. I år är det hundra år sedan han föddes, samt sjutton år sedan han föll, eller hoppade, från ett fönster och dog.
Aspekt förlag har hittills inriktat sig på någorlunda samtida tjeckisk litteratur, men inleder nu en serie moderna tjeckiska klassiker genom att ge ut Hrabals ”Den lilla staden där tiden stannade”, en liten bok som inte sällan omtalats som hans mest övertygande verk.
Den skrevs i början av 1970-talet, under en tid av ökad statlig repression då möjligheten att ge ut ocensurerad litteratur var obefintlig, och kunde inte ges ut i Tjeckoslovakien förrän efter 1989.
Hrabal återvänder här till sin barndoms Nymburk, en liten stad öster om Prag, där hans pappa var förvaltare på ett bryggeri fram till kommunisternas maktövertagande 1948. Det är en miljö han skrivit om förr, men då med modern som huvudsaklig berättare. Nu är det sonen, det vill säga han själv, som för ordet, men detta är av mindre vikt eftersom det är pappan och farbrodern, bröderna Francin och Pepin, som helt och hållet utgör berättelsens nav.
De två männen förkroppsligar olika positioner i det lilla livets pendlande mellan ordning och kaos, mellan medlöperi, anpassning och upproriskhet, mellan livslust och leda.
Pepin är den sanningssägande dåren som vet att älska den hänförda lögnen. Han är daglönaren och fyllot som i tid och otid brister ut i koleriska haranger om allt från det manliga könsorganets anatomi till den Habsburgska monarkins överlägsenhet. Det senare ska väl, snarare än tolkas bokstavligt, ses som en nagel i ögat på nationalistisk chauvinism, som ett synliggörande av Böhmens och Tjeckoslovakiens mångkulturella förflutna.
Brodern Francin är tillsynes skötsamheten själv, det bästa han vet är att plocka isär och sätta ihop motorn på sin Škoda 430 bara för att ta reda på varför den tog sig fram så felfritt och jämnt att han inte kunde sova på grund av den där perfekta bilen.
Hrabals språk är som vanligt en karneval i egen rätt och Mats Larsson har ännu en gång skapat en lika smidig som sirlig översättning. Tempot är högt, meningarna långa, anekdoterna många. Det skriks mer än det pratas, folk springer mer än de går och, framför allt, dricker mer än de äter. Det är farsartat och burdust med återkommande sorgsna vilopunkter.
I bakgrunden passerar delar av det centraleuropeiska nittonhundratalets historia i revy. Från mellankrigstidens lantliga idyll, via andra världskriget och tysk ockupation, till sovjetisk befrielse och så en ny överhöghet, och nytt förtryck. Under tiden stretar människorna på och försöker var och en på sitt eget vis svara på farbror Pepins fråga, lika enkel som omöjlig att besvara: Hur blir det med kärleken?
Detta kärleksbudskap som känns igen från övriga delar av Hrabals författarskap, denna ömsinta och affekterade blick på livet, står i skarp kontrast till ideologiernas rakryggat mekaniska och instrumentella människosyn, men är inte utan blinda fläckar. Den bitvis exotiserande blicken på kvinnor och romer visar exempelvis att Hrabals naivt anarkistiska maktkritik har sina gränser och på många sätt hör en förgången tid till.
Hrabal har någonstans skrivit att han själv föredrar de av sina egna texter som gör honom rädd. Och även om han alltid är läsvärd, så kan jag överlag i denna roman sakna en viss udd, ett slags kritisk skärpa, och kanske just detta inre mörker att bli rädd för.
Jag kommer upprepade gånger att tänka på Andrej Platonov under läsningen. Skillnaderna till trots: båda är författarskap som på olika sätt har formats av Stalinerans debila estetik, båda blandar myt med modernism, absurda skrönor med detaljerad realism. Hos båda finns ett närmast religiöst kärleksbudskap, intimt förbundet med en djup sorg över denna kärleks omöjlighet i vår värld.
Men åtminstone i denna Hrabals bok är desperation och förtvivlan borta, ersatta av en nostalgisk melankoli som är en aning uddlös. Detta är givetvis kopplat till det historiska sammanhanget, Prag tidigt sjuttiotal, och motsägs paradoxalt nog i det framåtblickande lilla efterord som avslutar boken. Som försökte Hrabal själv kompensera för en brist i texten.
Kanske saknas det som han i ”Annons om huset där jag inte längre vill bo” ett drygt decennium tidigare (en annan tid, en annan värld) kallade sprickan i hjärnan:
”Förstår ni? Alla är vi bröder, l’art pour l’art-bröder, sköna som entartete kunst, sanna som näktergalen, degenererade som rosen. Fattar ni verkligen? Utan sprickan i hjärnan går det inte att leva.”

Boken

Bohumil Hrabal
Den lilla staden där tiden stannade. Övers Mats Larsson. Aspekt förlag.
Gå till toppen