Signerat

Tiina Meri: Vuxna ska berätta att värdet är högt

Det känns som att dras in mot ett svart hål, men ingen vill eller vågar lägga sig i det samtal som förs på tåget.
Alla omkring kan höra det – hur två flickor ägnar sig åt att trycka ner ett annat par flickor i de yngre tonåren. Metoden går ut på att blanda vänliga ord med spydigheter eller pikar, utseende är ett tema.
Elakt fnitter, tills de två flickor som anser sig stå högst i hierarkin går av tåget.
En annan scen, festfredag på stan.
De är i artonårsåldern och de tycks vara del av ett och samma gäng. Ändå beter sig en stor kille hotfullt mot en kortare kompis.
Officiellt är det på skoj, men våldet kan lika gärna explodera här och nu.
Sommarvärdarna i P1 har talat om den också i år – den grymma barndoms- och ungdomsvärlden, från vilken alltför få vuxna får höra viktiga detaljer.
Det är en värld som vuxenvärlden måste förbereda barn bättre inför. Hur beter man sig mot andra, hur försvarar man sig mot dem som kränker gränser?
Till Sanna Nielsen gav skolkamrater under högstadiet – som var ett ”helvete” – en karikatyr med nazistiska symboler, de sade att hon inte ska tro att hon är något.
Fredrik Wikingsson, som laddade sitt program med kärlek till sin farmor och spelade in på äldreboendet, berättade att han som sjuåring knäades och skrämdes av en ”magnetisk” nioåring.
Jason Diakité – vars program hade särskilda politiska och litterära kvaliteter – fick gång på gång höra de vidriga rasistiska orden.
Åtta år gammal bar han – som utsattes av andra – ensam på en skam. Han förmådde inte tala med sina föräldrar om vad som pågick.
Senare, medgav Jason Diakité i Sommar, blev han en av dem som slog och mobbade andra. I förvirring, för att lindra symtom på stress, för att slippa synas själv.
Idag har han svårt att förlåta sig själv. Han som visste hur det kändes, hur kunde han bli något som han i grunden var rädd för och föraktade?
Sorgen djupnar, berättade Diakité, när han tänker på lärare och kamrater som aldrig sade något, på att det var först i femte klass som vuxenvärlden ingrep.
Mörkret är nu inte berättelsens slut, för radiorösterna låter inte förvirrade utan tycks ha fått ordning på kompassen. De har funnit kärlek och egna värderingar.
Och varje vuxen kan föreställa sig bilden:
Att hämta upp sitt barnjag, omfamna det, ge budskapet om varje individs lika värde – detta obeskrivligt höga värde.
Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt sade i årets SVT-satsning Nyfiken på partiledaren, när han samtalade med läkaren och terapeuten Poul Perris, att han tycker att det är roligare att vara vuxen än att vara barn. Barn kan vara grymma mot varandra och vuxna har dålig koll:
”Nu när jag är vuxen är det ju väldigt sällan det händer att någon inte respekterar min integritet eller mina gränser, men som barn hände det ju hela tiden att någon klev över det.”
Hopp om en framtid där individens värde och integritet respekteras i högre grad går att finna i SR:s poddradio 1 000 modiga frågor, där Killpanelen ger råd under rubriken ”Så är du dig själv!”.
Ska brevskrivaren som kallar sig Aron berätta att han är bisexuell?
”Det bestämmer han själv.”
Men om en kompis berättar att han har en pojkvän borde det vara självklart att reagera på samma sätt som om han berättar att han har en flickvän.
Vad ska man svara när klasskompisar säger att man har en fattig telefon och falska Converse?
”Det är min stil, det är jag som bär det, så jag menar ... du kan inte bry dig någonting.”
Hur ska man göra om man själv inte kan sluta fälla taskiga kommentarer?
Då säger man efteråt: ”Du, den var helt onödig.” Förlåt är, enligt Killpanelen, ett grymt ord.
Föräldrar kan initiera fler samtal om individens gränser och bemötandet av andra, vuxna kan föregå med gott exempel. Barndomen blir bättre om förvirringen skingras.
Det är helrätt att försöka vara snäll, att stå upp för respekt och lika värde.
Gå till toppen