Länge har vi varit tysta. Vi, som är bekännande kristna, som betraktar Gud som fundamentet i våra liv, men som inte tillhör den konservativa kristenheten har kanske inte sett behovet av att delta i en offentlig debatt i egenskap av att vara ”kristna”. Vi har skrivit våra texter, deltagit i debatter, undervisat, vårdat, forskat eller vad vi nu gör till vardags utan att känna något större behov av att etikettera oss själva som kristna. Våra värderingar skiljer sig i allmänhet inte från majoritetssamhällets: vi är varken homofober, islamofober, abortmotståndare, dödsstraffsivrare eller kärnfamiljsfanatiker. Vi förnekar inte evolutionen och vi tror inte att Bibeln är Guds ord rakt av. Vi har inte befunnit oss i konflikt med majoritetssamhället och har därför hållit en låg profil med vår tro. Vi har liksom inte haft något att protestera mot. Vi har varit tysta och lämnat spelplanen öppen för mera konservativa lirare.

”Kristen” har därför i svensk offentlighet blivit synonymt med Siewert Öholm, Marcus Birro, Dag Sandahl och deras likar – alltså konservativa gubbar i olika åldrar med det gemensamt att de anser sig ha rätt att döma andra människors tro och livsstil. De säger sig vilja föra fram ett kristet kärleksbudskap men fördömer samtidigt och ständigt sina medmänniskor. Homosexualitet är synd. Abort är synd. Skilsmässor är synd. Kvinnor ska hålla käften och inte lägga sig i viktiga saker som till exempel teologi. Muslimer är farliga och dödsstraff är bra. Kanske har vi andra kristna – som faktiskt är betydligt fler än de konservativa – varit naiva. Vi har liksom ryckt på axlarna och tänkt ”jaja, det är väl ingen som tar dom där pajasarna på allvar”.

När så representanter för rasistiska och människofientliga ideologier började göra anspråk på att vara ”kristna” och stå för ”kristna värderingar” hände något. Andra kristna röster än de konservativa började höras, och idag är debattörer som Kent Wisti, Helle Klein och Mattias Irving minst lika frekventa i debatten som de konservativa. Kyrkan och hennes medlemmar har förstått att det är hög tid att inte bara upplysa om sitt budskap, utan också konkret agera så att budskapet om människans okränkbara värde, solidaritet, medmänsklighet och kärlek realiseras.

Häromdagen utsågs svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén till ”hetast i Almedalen”. Pr-byrån Westander, som ligger bakom utmärkelsen motiverade valet av biskop Antje med att hon står för öppenhet och mångfald, och att hon är en stark och samlande röst för alla människors lika värde. Det är ett vackert omdöme, ord som gärna får vara en programförklaring för den kyrka biskopen representerar. Svenska kyrkan värnar av tradition tanken på mångfald: folkkyrkotanken innebär att en rad tolkningar och åsikter måste kunna samsas under samma tak. Det är en hållning som, tror jag, har varit både smärtsam och kostbar – men det är också en hållning som är nödvändig. Inklusivitet, ödmjukhet och tolerans istället för exklusivitet, tvärsäkerhet och gränsdragningar.

Svenska Kyrkans ställningstagande mot rasism, medelst klockringning och psalmsång, i Jönköping liksom i Visby har gjort intryck. Svenska kyrkan tar ställning och plats i samhällsdebatten på ett, för henne, okaraktäristiskt sätt. Det är välkommet, liksom fler kristna röster är välkomna i debatten.

Ekerlids förlag gör ett inte helt lyckat försök med intervjuboken ”Tankar om tro och andlighet” av journalisten och psykosyntesterapeuten Ann Thörnblad. Thörnblad har mött och intervjuat sexton ”framgångsrika och välkända” personer som också råkar vara kristna. Låt oss stanna vid detta påstående en stund: det där med framgång. Att de intervjuade är framgångsrika betonas orimligt mycket. Thörnblads texter är rena livsstilsporren. Läsaren får veta att ledarskribenten Maria Ludvigssons våning på Östermalm går i ”ljusa toner med några grå accenter”, att författaren Håkan Nesser är ”ledigt klädd i ljusblå skjorta, en kofta och byxor” där de sitter ”på ett café ett stenkast från stället där han och hustrun Elke har sin lägenhet i Gamla Stan och om kulturskribenten Maria Schottenius skriver Thörnblad ”Maria är ordet kultur personifierat. Alltifrån hur hon pratar till hur hon klär sig. För dagen en svart klänning, pärlcollier och en grå kofta”.

Herregud. Det är så fånigt att håret reser sig på mina armar. Intervjuerna ekar av föreställningen att det är mesigt att vara kristen, att gudstro och religion bara är något för misslyckade typer, korkade, fula, kanske före detta missbrukare. Ann Thörnblad gör allt hon kan för att visa att det är tufft och hett att vara kristen, och det är både tramsigt och oförskämt. Man blir nämligen aldrig bättre än den man blir intervjuad av. Jag är övertygad om att både Nesser, Schottenius, Emanuel Karlsten, Patricia Tudor Sandahl och de andra som blivit intervjuade har både kloka och viktiga saker att säga om tro och andlighet. Tyvärr ger Thörnblad inte dem en chans, upptagen som hon är av att beskriva deras hem, utseenden och hur heta och hippa de är.

Det gör tron till en del av ett individualistiskt livsstilsprojekt. Det är inte sådana texter vi behöver, texter som frossar i yta och ytlighet, personlig framgång och lycka. Jag vill läsa texter om sådant som är på riktigt – om kamp, om tvivel, om att överleva. Texter om tro som är på liv och död, inte tro som en piffig accessoar i den ljusa lägenheten med grå accenter på Östermalm. Låt oss släppa heminredningsreportagen för gott och låt oss prata om livet och om hur det ska levas istället. Det är hett. På riktigt.