Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Johanna Koljonen: På Roskilde blir vi allätare

Vi väntar på det finska psykedeliska drone metal-bandet Dark Buddha Rising vid Gloria-scenen på Roskildefestivalen.

Två vita danska killar i jeansvästar med massor med hårdocksmärken pratar om vad annat de har hört under helgen. Den ena har dansat till en romsk-turkisk bröllopsorkester och tycker att det var fantastiskt. Den andra säger att det inte kan ha varit lika sjukt jävla bra som den syrianska bröllopstechno med Omar Suleyman han själv hade lyckats pricka in.
Jag såg inte Suleyman, däremot stjärnklarinettisten Cüneyt Sepetçi som är en tanig romsk farbror med mustasch, kavaj och slips. Hans Orchestra Dolapdere är omåttligt populära hemma i Istanbul, alldeles för framgångsrika för att behöva spela i Västeuropa och festivalen ska ha fått fråga många gånger. Gubbarna är virtuosa, svängiga utan att vara inställsamma, låter som tolv personer fast de bara är fyra. Fullt ös. Festivalbesökarna reagerade med kärlek.
Roskilde har i årtionden fostrat en publikkultur som belönar nyfikenhet. Världsmusikbokningarna på festivalen är förstås ämnade för folkmusiktöntar som mig, för pårökta dansande hippies, för lokala representanter för ifrågavarande kultur, och den uppskattande pensionärspubliken. Men de är precis lika mycket till för dem som ska iväg och höra Rob Zombie om trekvart. Jag tror inte metalkillarna vid Gloriascenen skulle köpa biljett till en renodlad världsmusikfestival. Men när man väl är på plats och har chansen sitter lite syriansk pop som en smäck.
Det är förstås knepigt att skriva om den smakmässiga mångfalden hos en publik som kulturellt och pigmentmässigt är rätt enahanda. Man blir väldigt medveten om sin egen vithet när andra hudtoner än grisskär och solskadad mest syns på scenerna och bland flaskplockarna. Man blir väldigt medveten om vilket enormt privilegium det representerar att frivilligt vada genom sin egen urin till ett postapokalyptiska tältläger när artisterna kommer från krigshärjade länder, eller tillhör utsatta minoriteter.
På söndagen gör Toumani Diabaté från Mali sin fjärde Roskildespelning, denna gång med sonen Sidiki, som han är vrålstolt över. Hemma är sonen en hiphopstjärna med stadionspelningar. Med sin pappa spelar han det traditionella instrumentet kora; de är den sjuttioförsta respektive sjuttioandra generationen i sin släkt som lirar. “Här i väst går ni på museum för att se er historia”, säger Toumani Diabaté, som har familj bosatt i Köpenhamn och väl vet att de flesta av oss knappt kan räkna tre generationer bakåt. ”Men det här är levande.”
Sedan river de av en koraduell som får publiken att tjuta av lycka. Det här är också Afrika, säger Diabaté. Han tillönskar oss en lycklig Ramadan och tackar utförligt oss i publiken, och alla som får festivalen att hända, alla de frivilliga som jobbar för att skapa den här platsen, det här utrymmet för kultur.
Dark Buddha Rising drönar igång, på sitt sätt lika minimalistisk, meditativ och energisk som herrarna Diabaté. Vilken ynnest att få uppleva dem nästan tillsammans.

Festivalanda

1 Grød. Festivalmaten har fått ett rejält lyft de senaste åren. En favoriträtt är Grød-restaurangens “bygotto”, risotto på byg, alltså korn. Grød, Jægersborggade 50 eller Torvehallerne Groed.dk .
2 Gör’t. Maker-rörelsen är livaktig även i Danmark. På gör det själv-och-konstfestivalen MADE i Roskilde i augusti utlovas stadsplanering, innovationer, drönare (!) och de obligatoriska 3D-printrarna. Läs mer på www.made2014.dk. 25-31 augusti.
3 Sjung. Tre festivalmorgnar inleddes med allsång till den nyligen hädangångne folk-idealisten Pete Seegers. Sjung själv, eller läs mer på nätet.
Gå till toppen