Varför står ett författarskap högt i kurs ett antal år, för att sedan kritiseras, förhånas och kanske till och med dödförklaras? Konjunkturerna är intressanta att studera. Under 1960- och 1970-talen ansågs Edith Södergran hopplöst borgerligt självupptagen, för att under senare delen av 1980-talet segla upp som ihjälkramad ”het” poet.

En författares värde på kulturoffentlighetens börs, i en viss tid, avslöjar på ett obarmhärtigt vis hur styrda vi är av den rådande ideologiska andan, som i sin tur präglar kultursynen. Mången kritiker, som tror sig omfattas av kritisk distans, har generat insett hur de dömt ut intressanta författare som inte motsvarat den rådande litteraturtrenden.

Ett talande exempel är Nobelpristagaren Ernest Hemingway som drastiskt åkt jojo i litterärt anseende. Efter att ha legat i giftskåpet under det politiska 1970-talet seglade han återigen upp som en förebild för unga författare i slutet av 1980-talet. Carina Rydberg, bland många andra, refererade till honom i intervjuer om sina romaner om unga backpackers utan mål och mening.

Hemingway som först blev känd som reporter överförde den objektiva stilen till litterär prosa. Känslorna stängdes av och karaktärerna porträtterades enbart genom handlingar och dialog.

I ”Döden på eftermiddagen” skrev Hemingway om sitt credo, den litterära isbergstekniken: det outsagda som kvalitetsmärke. Endast en åttondel av ett isberg befinner sig ovan vattenytan.

Hemingway höll som stilbildare något decennium för att under 2000-talets självbiografiska attack försvinna igen med sina adjektivrestriktiva romaner och noveller. Ingen ville läsa om död och våld, särskilt inte ur aspekterna feghet kontra mod i traditionellt manliga världar. I hen-tider går inte Hemingway hem.

Men är Hemingways stil på väg upp igen? Finns det ett förtvivlat rop efter undertexter? Det tror jag. Visst kan Hemingways lite unkna mansfigurer läsas på nytt och omtolkas. Kanske utforskade han en manlighet han själv inte omfattades av? Ungefär som när feministiskt orienterade författare skriver om traditionellt kvinnliga underdåniga positioner.

Tvetydigheten i Hemingways alfahannepose är inga nya tankar, men viktiga att påpeka för en nutida läsare som kanske instinktivt stöts bort av Hemingways machomän som hyllar tjurfäktning och styrs av en skräck att inte vara mannakraftiga nog.

För min del är det som att återse en gammal vän när jag läser ”Farväl till vapnen”, trots att jag tycker att den har sina brister. Temat kärlek i krig blir bitvis lite fånigt, särskilt i de melodramatiskt gestaltade slutscenerna som inte anstår kungen av ordknapphet. Bara glimtvis skymtar Hemingways skicklighet att sätta ord på svärmerier och åtrå. Synd att sjuksköterskan Catherine förekommer så lite, hennes okonventionella hållning till den utomäktenskapliga graviditeten är intressant. Hon bannar sin bekymrade Federic för att vara formell.

Som ung fascinerades jag av en ödesmättad dödslängtan som svider genom författarskapet. I biografier fick jag veta att förefattarens far tog livet av sig, en handling som sonen Ernest upprepade 1961.

Hemingways tillspetsade manlighet lockade, ungefär som Marilyn Monroes uppfordrande femininitet.

I ”En fest för livet” skriver Hemingway att han inte litade på någon som inte varit med i kriget. Själv anmälde han sig frivilligt som ambulansförare i Italien. Varför? För att han råkade vara där? För att han var en nittonårig äventyrare? Han skadades och träffades i benet vid en granatattack år 1918 i italienska Fossalta. En soldat som stod bredvid dödades. När Hemingway med ”Farväl till vapnen” skapar en roman av sina erfarenheter skildrar han anfallet infernaliskt otäckt: ” … jag fann knäskålen nere på smalbenet”.

I romanen möter oskulden den våldsamma verkligheten och inser att han måste agera, inte bara flyta med. ”Inte skulle jag bli dödad i alla fall. Inte i det här kriget”, tänker Frederic först. Han sköter sitt arbete, tar många glas med de italienska kollegorna som diskuterar krigets förlopp.

I naturalistiska dialoger pratas det sex och könssjukdomar så sanningsenligt att Ivar Lo-Johansson har en frände. Språket ansågs så rått på sin tid att redaktörerna censurerade. Författaren tvingade dem då att lämna gluggar efter de utelämnade orden (cocksucker).

Christian Ekvall har gjort underverk med nyöversättningen där han röjt bland otympligheter och fört fram renheten i språket. Louis Renners översättning från 1932 var inte bara föråldrad, i sin omständlighet var den långt ifrån Hemingwaysk.

Livet är skört mellan födelse och död, oavsett hur stark och modig man än, är vill romanen säga. Kärleksparet flyr till Schweiz där det gemensamma barnet ska födas. Flickvännens utsatthet i förlossningssalen hanterar Frederic som om han vore i fält. Han rycker in, försöker rädda liv. Skräcken i förlustögonblicket gestaltas med febriga upprepningar.

Förlaget Bakhåll gör rätt i att ge ut den pacifistiska ”Farväl till vapnen” till första världskrigets hundraårsjubileum. Med tanke på alla krig som pågår just i denna stund får Hemingways ord tyngd: ”När folk verkligen inser hur vidrigt det är kan de inte göra något för att få slut på det eftersom de redan har förlorat sitt förstånd.”