Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ord med rasrisk

Debatten om ”rasifiering” är het just nu. Är begreppet rasbiologiskt eller behövs det för att bekämpa diskriminering? Mona Masri frågar sig varför race är så okontroversiellt i USA när ras väcker så mycket ont blod i Sverige.

I våras besökte jag filmbolaget Universal Studios nöjespark i Los Angeles. Bland gamla filmkulisser och inspelningsstudior, åkattraktioner som ”Jurassic Park” (blöt) och ”Revenge of the Mummy” (läskig) frågade en man om jag ville svara på ett par frågor i en undersökning om parkens besökare. Jag kryssade i frågor om ålder, kön och bostadsort, hur jag fått information om platsen och vad jag var mest nyfiken på att uppleva, skulle jag äta där? Och så vidare. Allt kändes lugnt tills frågan ställde som vilken ”race” jag tillhör. Frågan må vara okontroversiell i USA, men för mig som kom från Sverige var det obehagligt. Dels för att jag inte, i tankarna, ville formulera mig kring frågor om postkolonialism, jag var trots allt på väg för att köpa en tonfiskbaguette. Dessutom visste jag inte heller vilken ”race” jag som libanes anses tillhöra i USA. Other? (Fick senare veta att libanseser och araber klassas som ”vita”.)
”I don’t know, I don’t want to answer that”, sa jag och enkätmannen bläddrade obesvärat vidare. ”Hur många personer består ditt hushåll av?”
Det senaste året har användningen av begreppet rasifiering och rasifierad exploderat. Från att nästan uteslutande nämnts i akademiska sammanhang har begreppet på kort tid börjat användas i artiklar, tv-sändningar och bloppar på ett sätt så självklart att defintion eller förklaring ofta utelämnas.
När Språkrådet tidigare i år lade till ordet på listan över årets nyord var det med beskrivningen ”det finns ingen exakt definition av rasifierad, men ofta används det för att påvisa att rasbegreppet och de föreställningar som följer med det är en social konstruktion, inte en biologisk. En rasifierad person förknippas med en uppsättning egenskaper eller beteenden på grund av sin härkomst. En person som inte är rasifierad betraktas automatiskt som normen.”
– Att vi lägger till ordet betyder att vi noterar och framhäver det som ett intressant nytt ord. Det här är något som berör många och som många tycker är svårt att prata om, säger Maria Bylin, språkvårdare på Språkrådet.
Betydelsen av begreppet rasifiering har utvecklats över tid. I klassikern ”Jordens fördömda” (1961) skriver Frantz Fanon om en ”rasifiering av tanken”, att den svarta befolkningen internaliserade ”den vite mannens” blick och såg sig själva utifrån dennes ögon som underlägsna, vilket i sin tur möjliggjorde en fortsättning av kolonialism. I Sverige har begreppet främst använts för att förklara strukturell segregering på arbets- och bostadsmarknaden, till exempel i Irene Molinas avhandling ”Stadens rasifiering. Etnisk boendesegregation i folkhemmet” (1997).
Rasifieringsbegreppet betonar hur ras görs. Genom att fokusera på processen flyttas fokus från personen som blir utsatt till samhället runt omkring. Jag kan ta mig själv som exempel. I Sverige händer det att jag blir rasifierad, alltså att jag tillskrivs vissa egenskaper utifrån till exempel mitt utseende eller mitt namn.
När jag häromdagen köpte ett par sandaler rekommenderade butiksbiträdet (efter att ha frågat var jag hade mina rötter) mig att även köpa en fotsprej som motverkade fotsvett eftersom ”ni libaneser dansar ju så mycket på bröllop”. Jag knappade in bankkortets pinkod utan att säga så mycket. Hon anade nog att hon sagt något dumt, för i nästa andetag sa hon att hon har libanesiska kompisar, och att de har berättat för henne hur mycket det dansas på bröllop. Kanske var hon rädd för att jag skulle tro att hon var rasist. Det trodde jag inte, men däremot att vad som just skett var en rasifiering av mig, där hon antog saker om mig (att jag dansar mycket på bröllop, att mina fötter svettas mer än andras) på grund av min bakgrund. Denna rasifiering beror inte på mig, hur jag behandlas ser olika ut beroende på var jag befinner mig. Det går att jämföra med till exempel greker som ser sig själva som vita i Grekland men som ändå rasifieras i Sverige, de är vita men inte ”tillräckligt” vita, alltså en svensk typ av vithet.
Trots rasifieringsbegreppets användbarhet har jag haft mina funderingar över den terminologi som begreppet medfört. Det talas plötsligt om ras i Sverige, ett ord som i princip eliminerats ur alla officiella dokument för att istället ersättas av ”etnicitet”. Det var just ordet ”race” som fick mig att vägra svara på frågan i enkäten på Universal Studios, det är en mer laddad formulering än att fråga om min bakgrund. Utifrån tanken att ras ju inte existerar och en önskan om att hudfärg och etnicitet inte ska spela någon roll i ett samhälle har jag låtit bli att använda ordet.
– Det är ju väldigt laddat att tala om olika raser i Sverige, det är något av det mest laddade vi kan prata om. Det handlar om det koloniala och postkoloniala arvet, säger Maria Bylin.
Rasifieringsbegreppet kommer ifrån intersektionalitetsforskningen och kunskapsfältet ”Critical Race Theory”, som framförallt förts fram svarta feminister i USA. Men ordet ”race” är inte lika laddat i engelskan, som svenskans ”ras”. I Norstedts engelsk-svenska ordbok översätts ”The human race” till människosläkte. Där man i engelskan skiljer mellan människor och djur genom att använda å ena sidan ”race” och å andra sidan ”breed” används i svenskan ras för både människor och djur. Men Maria Bylin tror inte att detta är anledningen till att ordet ras är så laddat i svenskan.
– Jag tror snarare att det handlar om ett sätt att hantera vår, och Europas historia, där man i USA försöker häva diskriminering genom att synliggöra den – man kryssar i formulär och det finns stipendier och platser avsatta – medan vi i Sverige har valt en annan väg, att inte prata om den, låtsas att den inte finns och hoppas att den ska försvinna, säger hon.
Men även i USA har lämpligheten i att använda rasbegreppet diskuterats. Amerikanska antropologiska föreningen föreslog inför folkräkningen 2010 att termen ras ersätts med etnicitet och etnisk bakgrund, eftersom ras ju är något påhittat, en social konstruktion.
Victoria Kawesa, doktorand i genusvetenskap och riksdagskandidat för Feministiskt initiativ, tycker istället att vi ska prata mer om ras i Sverige.
– Det är ett viktigt analysverktyg. Om man pratar om rasism och tar bort ras så förstår du inte heller hur rashierarkierna har uppkommit. Man tar bort den historiska aspekten av rasism.
Att ersätta ordet ras med etnicitet är heller inte riktigt eftersom svarta personer i Sverige framförallt utsätts för rasdiskriminering, inte etnisk diskriminering.
– När vi blir drabbade av rasism så är det på grund av ett rastänk, idén om att vår hudfärg skulle vara mindre värd. Ingen vet vilken etnicitet vi har. För oss som drabbas blir det väldigt viktigt att prata om de kränkningar som vi utsätts för och då blir det också väldigt synligt hur vithetsnormer råder i Sverige, säger hon.
Att Sverige varit ett föregångsland för rasbiologi, med Carl von Linné i spetsen, talas det sällan om. Vid firandet av Linnés 300-årsdag 2007 nämnde Svenska Linnésällskapet i Uppsala överhuvudtaget inte att Linné delat in människor i fyra olika raser och givit dem olika fysiska, kulturella och psykiska egenskaper samt ordnat in dem i ett hierarkist system baserat på hudfärg i sin ”Systema Naturae” (1735). Vita europér, Europaeus, placerades i toppen med beskrivningar som muskulösa, intelligenta och företagsamma, medan Africanus placeras i botten med beskrivningar som slappa, trögtänkta och nyckfulla.
Tankarna utvecklades av hans studenter och lade sedermera grunden för bildandet av ett rasbiologiskt institut i Uppsala. Detta arv från Linné är vida känt utomlands, i litteratur om rasbiologi florerar Linnés namn, men i Sverige är det höljt i dunkel. Här talas det istället om nazisternas rasbiologiska tänkande, men mindre om att rasbiologiska institutet i Berlin utvecklades 1924 efter den svenska modellen, som i praktiken existerat sedan 1912, menar Masoud Kamali, professor vid Centrum för multietnisk forskning vid Uppsala universitet.
Tidigare i år gjorde Mångkulturellt centrum en undersökning bland afrosvenskar som visade att de är klart överrepresenterade när det gäller utsatthet för hatbrott. En hög andel hatbrott äger rum på allmän plats – med andra ord är det offentliga rummet en hotfull plats för många afrosvenskar. På arbetsmarknaden arbetar endast 32 procent av högskoleutbildade män födda i Afrika inom ett yrke som kräver högskoleutbildning. För kvinnor är siffran 40 procent.
– Man kan inte vara tyst om det längre, och säga ”vi är alla människor” för vi behandlas ju inte som det, säger Victoria Kawesa och menar att rasifiering är ett paraplyord som fångar in en större grupp människor än personer som invandrat till Sverige.
– Rasifiering sätter fingret på ett större problem eftersom det drabbar alla som inte tillhör vithetsnormen och det pågår i flera generationer, säger Victoria Kawesa. Det finns invandrare som rasifieras men det finns även många som är födda i Sverige – som inte har invandrat – som också rasifieras, säger hon.
Men måste man använda ordet ras för att kunna använda rasifiering?
– Saker och ting förändras. Förr användes ras som något biologiskt, för att legitimera förtryck mot människor. Det var inte ens tal om att ras var socialt konstruerat, att det var något påhittat, säger hon.
Så ras idag är ett slags ”ras 2.0”, och om man använder ras så ska det förstås som att man menar ras som social konstruktion.
– Vi har gjort den resan för att vi vet att biologiska raser inte existerar. Men, människor fortsätter att behandla en annorlunda, säger Victoria Kawesa.
Jag undrar om skillnaden mellan dig och mig är att du har högre tankar om våra medmänniskor. När jag hör någon på gatan använda ordet ras utgår jag från att de är rasbiologer.
– Om de använder ras som biologisk konstruktion så kan man peka på det och säga ”så du tror verkligen på biologiska skillnader?”. Om vi börjar prata mer om ras så kommer vi också avslöja att folk faktiskt tror på rasbiologi och då kan man börja diskussionen. Det är ett sätt att avslöja, avtäcka och börja prata. Först då kan förändring ske, säger Victoria Kawesa.
Kanske kan den ökade användningen av ord som ras och rasifiering trots allt ses som en mognad av det offentliga samtalet om rasism i Sverige. Det är inte ens tio år sedan diskriminieringsombudsmannen ville införa böter för företag som marknadsför kakor med n-ordet. Det är föråldrat och kan lätt förknippas med ”slaveri, förtryck och brist på respekt för människors lika värde”, skrev de. Tack och lov känns den diskussionen väldigt långt borta.

Afrosvensk

Definitionen av afrosvenskar, som ordet används i Afrofobirapporten, omfattar alla invånare i Sverige med härkomst i Afrika söder om Sahara samt Amerika och Karibien.
Det finns omkring 180 000 afrosvenskar. 60 procent är födda utomlands, 40 procent är födda i Sverige.
Källa: Mångkulturellt centrum.
Gå till toppen