Kultur & Nöjen

Helena Granström: Se till mig som liten är

Att vara lyhörd inför sitt barns behov ses som ett feministiskt misslyckande. Det är dags att tänka om, skriver Helena Granström.

Bild: Marco Ugarte
Jag har tillbringat närmare sex år på en fysikinstitution där studenterna instruerades att avläsa matematiska diagram ”som man läser Playboy”, och där långvariga sexuella trakasserier i bästa fall uppfattades som en smärre förseelse. Jag har som gravt underviktig tonåring jobbat som fotomodell. Jag behöver med andra ord inte övertygas om att det existerar en könsmaktsordning, och att den bör brytas. Jag har mött den på mer än ett ställe.
Någonstans jag dock inte har funnit den är i min tvååriga dotters ögon när hon hänger vid mitt bröst. Jag ser den inte i det faktum att det är på mig hon ropar när hon ramlar och slår sig, att hon ligger bredvid mig i sängen, att det är min kropp som har förmågan att ge henne mat.
Men det kanske jag borde. Får man tro den dagspolitiska feministiska retoriken utgör barnets täta, och exklusiva, anknytning till sin mamma patriarkatets navel. Kvinnans utsatta ställning på arbetsmarknaden, hennes lägre lön och större ansvar för hushållssysslor härrör alla från hennes ovilja att vara ifrån sitt lilla barn till förmån för förvärvsarbete, eller i mannens ovilja att träda in och ta hennes plats.
Frågan om individualiserad föräldraförsäkring intar därmed en central position i jämställdhetspolitiken för flertalet riksdagspartier inför valet, och är en paradfråga för Fi vid sidan om avgiftsbefriad förskola och slopat vårdnadsbidrag. För att förbättra jämställdheten i samhället bör kvinnor fås att återgå till sitt arbete efter drygt sex månader tillsammans med sitt barn – åtta, om man även utnyttjar dagar på försäkringens lägstanivå.
Det finns en konflikt mellan att tillgodose sitt spädbarns känslomässiga behov och att vara ifrån det hela dagarna, fem dagar i veckan, från det att det är sex eller åtta månader gammalt. Att som mamma vara lyhörd inför sitt barns signaler blir därmed liktydigt med ett feministiskt misslyckande, en kvinnofälla i form av skrikande munnar och fäktande armar skenbart gillrad av patriarkatet.
Med samma logik framstår det faktum att det bara är den blivande modern som är gravid som en närmast oacceptabel asymmetri – och mycket riktigt har teknikoptimistiska feminister länge framhållit artificiella utomkroppsliga livmödrar som medel för kvinnans frigörelse.
Jag saknar inte argument för att en pappa ska vara närvarande för sitt barn, och att han skall vara det med samma självklarhet som mamman. Jag anser att båda föräldrarna ska vara närvarande, gärna samtidigt, och allra helst som del av ett större mänskligt sammanhang.
Jag anser att det är absurt att premissen för att föda ett barn är att föräldrarna strax ska överlåta omhändertagandet av det till förskola och skola, liksom jag anser att det är mycket märkligt att vi tillbringar större delen av vår vakna tid tillsammans med människor vi inte känner, på en plats som inte är vårt hem.
Vad jag däremot saknar argument för är att det är önskvärt – eller acceptabelt – att den person som det lilla barnet lever närmast under sina första månader ska bytas ut plötsligt, och vid en tidpunkt som inte tar någon hänsyn till barnets mognadsprocess, behov eller känsla av trygghet.
Jag saknar argument för att amning i praktiken ska tvångsavslutas efter ett halvår av jämställdhetspolitiska skäl.
Jag saknar överhuvudtaget argument för hur det gynnar barnen att deras föräldrar är jämställda i den moderna bemärkelsen: att de båda jobbar heltid, lägger ut barnomsorgen på entreprenad och varken har tid med sig själva eller sin familj.
Det moderna föräldraskapet tycks präglas av otålighet: Innan barnet har fyllt ett ska det vara avvänjt, somna ensamt i egen säng, och gärna kunna underhålla sig självt. Den moderna föräldern förblir orubbad, sitt gamla jag utrustat med barnvagn.
Och på samma sätt med jämställdheten: att som kvinna tas i anspråk av sitt barn, mer än under den allra första tiden, är ett feministiskt nederlag. I detta avseende är barnets fleråriga behov av en primär anknytningsperson, liksom dess vilja till amning och närhet med modern, en biologisk anakronism som står i vägen för det feministiska projektet.
Särskilt i ett samhälle som framgångsrikt isolerat kärnfamiljen, och där de flesta vuxna sammanhang utesluter barn, är denna hållning djupt problematisk: att bli förälder kommer för både kvinnor och män ofrånkomligen att vara begränsande och att bejaka denna begränsning bör inte ses som ett misslyckande, utan som ett tecken på att framgångsrikt ha tolkat och besvarat sitt barns signaler.
Kanske är frånvaron av ett barnperspektiv i den feministiska debatten en reaktion mot den länge dominerande biologism som velat göra gällande att kvinnor är genetiskt predisponerade att utföra slitsamma, underbetalda sysslor.
Man glömmer att det är en sak att förhålla sig till vuxna människors förmågor som ett givet biologiskt faktum, och en annan att tillmäta mycket små barns behov en sådan absolut status.
I vissa fall kan naturligtvis en jämn fördelning av föräldraledigheten, liksom en där enbart pappan är hemma, vara det bästa alternativet.
En lycklig pappa är i de flesta fall ett långt mycket bättre sällskap än en mamma som känner sig hämmad och förtryckt. Dessutom är moderns närvaro i inga avseenden en garant för ett lyhört föräldraskap – det är förmodligen ganska oväsentligt om det är din mamma eller pappa som pratar i mobiltelefonen medan du skriker dig till sömns i vagnen.
Feminismens uppfattning att det finns en tydlig koppling mellan exempelvis fördelningen av hushållsarbete och vem som är hemma med barnen är förmodligen också helt korrekt.
Att utjämna uttaget av föräldrapenningen och öka antalet förskoletimmar skulle därmed vara lyckade jämställdhetspolitiska åtgärder på ett praktiskt plan. Men med en fördjupad syn på vad feminism innebär framstår dessa ambitioner som paradoxala.
Det finns något mycket märkligt i att den rörelse som vill problematisera det klassiska maskulina idealet av styrka och oberoende, samtidigt kräver av barnen att de ska vara oberoende av sin mamma vid sex månaders ålder och av båda sina föräldrar vid ett år.
Men, möjligen är en omdaning av manligheten inte central i sammanhanget: Kanske är målet för den moderna jämställda familjepolitiken helt enkelt fler arbetade timmar, högre kvinnolöner, fler kvinnor i ledande positioner och en ökad professionalisering av den privata sfären.
Det arbete som traditionellt har utförts av män ska utföras också av kvinnor, som också de ska ha förmånen att försumma sin familj till förmån för sin karriär. Det arbete som traditionellt har utförts av kvinnor inom ramen för en relation, ska nu utföras av den som gör det billigast.
Jag befarar att den typen av jämställdhet i vår nuvarande belägenhet bara kan åstadkommas på ytterligare bekostnad av vår mänsklighet.
Gå till toppen