Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Debattinlägg: Märit Jansson, landskapsarkitekt och lektor i landskapsplanering: "Ofta får barnens perspektiv stå tillbaka"

På kommunal nivå försvinner ofta barnperspektivet till förmån för andra perspektiv. Ett stort problem är att de juridiska kraven på planeringen är otydliga.
Det skriver Märit Jansson, landskapsarkitekt och lektor i landskapsplanering.

På årets Hjärupsdag kunde besökarna se en uppvisning i Budo. I Hjärup bebyggs åker- och industrimark, men kommunen vill även bebygga och flytta park- och rekreationsytor som ligger centralt intill skolor; alltså bygga bort mycket av det som gör Hjärup barnvänligt, skriver Märit Jansson.Bild: Peter Frennesson
Barns utrymme i städer och mindre orter krymper och det kan få långtgående negativa konsekvenser.
Barn behöver tillgång till rymliga lekplatser, skolgårdar och parker, men även till andra delar av de områden där de växer upp, för sin hälsa och utveckling. Minskade obebyggda ytor och ökad trafik utgör hinder för det.
Sammanhängande områden med gröna ytor och begränsad trafik gynnar barns fysiska aktivitet, mentala återhämtning, naturkontakt, lokalkännedom och rörelsefrihet. Men dessa aspekter hamnar ofta i skymundan när ny bebyggelse ska planeras.
Idag är förtätning ett planeringsideal. Tanken är att bygga tätt, på till exempel tidigare industrimark, spara grönytor och åkermark och få mer närservice i form av butiker, vårdcentral och kanske apotek, och dessutom mindre transporter. Men istället för att spara viktiga grönytor ser kommunpolitiker dem ofta som lämpliga för bebyggelse.
FN:s barnkonvention ställer krav på att barns behov ska tillgodoses. Barn ska också kunna göra sina röster hörda vid beslut som berör dem. Men på kommunal nivå försvinner ofta barnperspektivet till förmån för andra perspektiv, inte minst kortsiktigt ekonomiska.
Riksdagen har inte gjort barnkonventionen till lag, och plan- och bygglagen är alltför svepande. Det är därför upp till varje kommun att tillgodose barnens perspektiv. Där det inte fungerar blir den fysiska miljön gradvis sämre för barn.
Ett aktuellt exempel är Hjärup i Staffanstorps kommun. Där bebyggs åker- och industrimark, men kommunen vill även bebygga och flytta park- och rekreationsytor som ligger centralt intill skolor; alltså bygga bort mycket av det som gör Hjärup barnvänligt.
De argument många lokalpolitiker använder mot att ta större hänsyn till barnen kan sammanfattas i:
• ”Det är för sent” – vissa eftergifter har gjorts och ytterligare kritik kommer för sent.
Men det är inte för sent förrän ytorna är bebyggda. Det finns inget som säger att planer som en gång har gjorts måste genomföras, särskilt inte om de har bristande barnperspektiv.
• ”Det blir för dyrt” – planarbetet har kostat pengar och nu vill kommunengenomföra och få inkomster genom att sälja tomträtter.
Men kostnaderna för planarbetet är inte ett bra motiv till att skapa en miljö som är sämre för barn på lång sikt. En sådan miljö kan tvärtom innebära ytterligare kostnader för samhället.
• ”Det finns andra perspektiv än barnperspektiv” – även äldre behöver tillgodose sina behov.
Men ofta får just barnens perspektiv stå tillbaka, trots att barnvänlig bebyggd miljö samtidigt är bra för andra, inte minst de äldre.
• ”Barnens perspektiv kan tillgodoses på mindre yta” – en grusplan sparas och barnen kan få föreslå hur den ska användas för lek och idrott.
Men de möjligheter barnen får är väldigt styrda. De tillåts bara påverka små saker, avgränsade ytor och funktioner, som spontanidrottsplatser, men de tillfrågas inte när det gäller större förändringar. När barn får komma till tals om sin miljöblir det ofta precis på detta sätt.
Argumentationen ser liknande ut på andra håll: Det finns inte tid, råd, intresse eller utrymme för barnperspektiv i planeringen.
Hur ska en barnvänlig bebyggd miljö kunna garanteras någonstans, om den till och med i barntäta områden i välmående kommuner ses som för dyr och tidskrävande? Bristerna visar behovet av en lagstiftning med större krav på barnperspektiv i planeringen.
Märit Jansson
 
SKRIBENTEN
Märit Jansson är landskapsarkitekt och lektor i landskapsplanering. Hon bor i Hjärup och bedriver sedan tio år forskning om barns utemiljöer vid SLU i Alnarp.
Gå till toppen