Sydsvenskan når Yasar Al Kayali över telefon på fredagen.
– Det var hemskt igår kväll. Jag var riktigt, riktigt rädd. Det ryktades om att militären skulle komma in i stan och ta över Gaza strip. Jag kunde inte sova på hela natten. Hela himlen lystes upp av ljuset från raketerna.
– I natt hörde jag bomber från land, inte från luften som innan. Jag tror att det var från en stridsvagn vid östra gränsen, säger han.
När Yasar Al Kayali var 17 år sökte han asyl i Norge men nekades. Idag är han 23 år gammal och bor med sin familj och släkt på bottenvåningen av ett trevåningshus. Han studerar till ingenjör och var tillbaka vid universitetet efter sommarlovet när konflikten började trappas upp.
– Vi hade en föreläsning när vi hörde explosioner från raketer utanför, säger han.
För två dagar sedan lämnade han huset under den tillfälliga vapenvilan. Han och många andra passade på att köpa mat och ta ut pengar.
– Jag och min pappa hämtade så mycket vatten som vi kunde bära, säger han.
Sedan dess har familjen hållit sig inomhus. De försöker följa situationen i medierna, via en lokal tv-kanal och Al-Jazira, men elektriciteten kommer och går.
– Just nu har vi ingen el. Den brukar komma igång var sjätte timme men det ryktas om att transformatorn förstörts.
För någon dag sedan slog raketer ned hos grannarna.
– Deras hus totalförstördes. Det finns absolut ingen säker plats här för någon. Vid gränsen är det mycket värre än i stan, där har nästan alla evakuerat sina hem. Några stannar kvar för att de inte har någon annanstans att ta vägen.
Hur har situationen varit under dagen?
– Jag har inte hört några bomber nu på någon timme men man vet aldrig hur det är nästa halvtimme. Vi är redo att lämna huset, säger han.
Var skulle ni ta vägen?
– Kanske till några grannar eller så går vi till min faster som bor någon kilometer bort.
Hur mår du nu?
– De senaste dagarna har jag varit så förvirrad. Det är så många känslor på en och samma gång. Jag är rädd och arg. Det här är den värsta upplevelsen i hela mitt liv.
– När jag ser raketer på himlen är jag glad att de inte landar på vårt hus. Samtidigt vet jag att de faller på någon annans.
Han säger att det svåraste är att förklara för sina syskon vad det är som händer. De är sex och tolv år gamla.
– På kvällen frågar de när detta ska ta slut. Vi säger "sov nu, det är över när ni vaknar". När de vaknar på morgonen frågar dom varför vi ljuger.