Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Skrotkonstnär är där hon vill vara

Ett litet expansionskärl från ett värmesystem väntar på en ny tillvaro som något helt annat i Maria Erikssons verkstad. Hon jobbar som skrotkonstnär och fe. Det hänger ihop, och handlar om rätten till transformation.

Det är lite knepigt att hitta dit. Men mitt emot en kyrkogård och bredvid en däckfirma i sydöstra Malmö leder en backe ner till en dörr. Bakom den ormar tjocka järnrör upp sig som kobror i luften. Gråsuggeliknande djur i metall, stora som brödlimpor, vilar på bord och hyllor tillsammans med skruvar och spiraler.
Mitt i allt står Maria Eriksson och visar sin solcellsdrivna skrotfontän ”Dregelmonstret”. Den står på spindellika ben och spottar ur sig vatten när solen skiner på den. Nu regnar det. Men det gör ingenting för Maria Eriksson är precis där hon vill vara. Hon gjorde sin första skrotskulptur när hon var tretton år.
– Det var på en praoplats. De satte mig framför en skrothög med en svets, och sa att jag inte fick bränna mig och inte titta i lågan. Jag minns att det gjorde mig otroligt glad.
Sedan dröjde det ganska många år innan hon plockade fram en svets igen. Maria Eriksson växte upp i Dorotea i Lappland. Där fanns det inte så mycket att göra efter skolan, om man inte ville gå med i Pingstkyrkan eller syssla med sport. Men hon hade en mamma och en pappa som ställde fram lera och färg och visade hur man täljde med kniv.
– De stöttade oss i det. För det är viktigt för människan att skapa.
Efter gymnasiet utbildade hon sig till interaktiv scenkonstnär. Hon bodde i Uppsala, Göteborg, Malmö och Danmark. Hon jobbade med Teatro de los Sentidos i Barcelona och reste runt med föreställningar i USA och Tyskland.
Sedan flyttade hon till Malmö, började bygga scenografi och blev skogsfe. En rolig fe i mustasch och simglasögon med uppdrag att förmedla kunskap om biologisk mångfald och skapa kontakt mellan barn och naturen. Och mellan barnens föräldrar och naturen.
– Ungarna kommer ju inte ut i skogen själva. Och det blir knepigt om föräldrarna distanserar sig – då blockerar det för barnen.
Så en dag 2007 åkte hon till Israel för att hälsa på en konstnär. Han hade svets, skrot och en verkstad.
– När jag klev in började jag gråta. Det var så klockrent – det är det här jag vill jobba med!
Maria Eriksson använder sina kunskaper i interaktiv scenkonst både när hon jobbar som fe och när hon svetsar skrot. Allt hänger ihop. Hon säger att det finns paralleller mellan samverkan i skogen och samverkan mellan människor.
– Livet kan resa sig efter en jordbävning. Det byggs upp igen fast allt är totalkvaddat. Så kan det vara i en människa. När ett barn dör och de närstående på något vis går vidare. Den kraften är så mäktig.
Hon tänker lite.
– Det handlar om rätten till transformation. Som en gullig kanin som dör och sedan bryts ned. Det är inget dåligt. Det är bara vi som tycker att kaninen är gulligare än de äckliga mikroberna. Men en fluga tycker det är värsta lyxen att hitta någonstans där flugbarnen kan vara. Det är superbanala grejer. Simpla grejer, liv och död. Inget märkvärdigt och ändå det enda som spelar någon roll, samtidigt.
När hon var liten blev hon väldigt ängslig när saker och ting tog slut. Nu tänker hon att ingenting egentligen tar slut.
– Varje människa du mött blir en del av dig. Man behöver inte vara så anal och girig med att allt som är fint ska fortsätta. Det kommer ändå sluta kännas. Men vad vet jag. Det är bara som jag tänker idag.
Maria Eriksson är stillsam när hon funderar och sprallig när hon går runt bland sina skulpturer. Hon pekar och visar och säger saker som ”bobomojäng”.
– Den här är så fin!
– Jag tycker om dem själv. Man behöver inte vara så känslig för vad andra tycker då.
Det är inte alla skruvar hon hittar som hon hämtar hit. Hon ser på skulpterandet som ett samarbete och väljer sitt skrot med omsorg.
– Mitt sätt att se på det är att de har en vilja att komma vidare. Jag kommer med förslag till de olika skrotbitarna och sen växer det fram tillsammans. Jag har inte så mycket fantasi egentligen. Men är lyhörd för det som finns.
Maria Eriksson citerar Michelangelo, som såg och tog fram ängeln ur marmorn. Stryker sedan sin hand över en stålskulptur med mjuka svängar.
– Jag är lite kär i den här. Men jag vet att det bara är en skulptur. Jag gör inte så stor skillnad på levande och döda ting. Men kanske lite.

Maria Eriksson

Bor: På Möllevången i Malmö.
Gör: Skrotkonstnär. Ställer ut skulpturer på Björkhaga trädgårdsgalleri i Bessinge juli ut. Och på Hibiscus i Malmö höst. Hon har också gjort den snurrande tekoppsinstallationen i golvet i ett hörn på restaurangen Far i hatten i Malmö.
Ålder: 40 år.
Familj: Mamma, pappa och syskon.
Gå till toppen