Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Johan Jönson: Den omöjliga dikten

I boksidornas sommarserie låter vi några personer skriva om en dikt som betytt mycket för dem. I dag: Johan Jönson om dikten som hela tiden väntar på att bli skriven.

Johan Jönson.Bild: Peter Frennesson
Den omöjliga dikten. Ja. Det är den jag vill. Det. Som man inte kan skriva fram. Som är omöjlig att åstadkomma. Det som är omöjligt. Det är en dikt som hela tiden väntar på att bli skriven. Men det är också en dikt som aldrig går att läsa klart. Den drar sig undan. Kanske sugs den upp av en oavlåtlig framtid, en vagt flimrande horisont i ständigt undflyende rörelse. Kanske befinner den sig plötsligt bakom nuet, som en passerad vålnad som iakttar nuet bakifrån, eller från en dittills okänd utsida, alldeles nära, som en partiellt överlappande, gråaktig skuggning. Det går kanske inte att veta säkert. Jag vet inte. Jag vet inte om det alls går att veta, mer än fläckvis, provisoriskt. Men jag vill det. Både skriva den dikten och läsa den. Jag vill alltid kunna vilja det. Begära det omöjliga. Drömma om den omöjliga dikten. Kanske att den en arbetsmorgon ska börja ta form vid skrivbordet. Eller kanske under semestern, i hängmattan, vaggande i hängmattan, under björkdungens lövverk i det närmast namnlösa inre av ett Medelpad i sommar, hallucinatoriskt underskön sommar. Via anteckningsboken. Jag vet inte. Kanske en kväll i tv-soffan, halvt medvetslös av trötthet, som i domnad kroppsvärk. Att jag tar upp anteckningsboken från soffbordet, viker upp den till ett rent blad och låter pennans bläck rinna ut genom handen, handflatan, valkarna, som över huden, ut ur huden, ur armen, kroppen – och formar handstilens grafiska figurer. Bokstäver, bokstäver. Ord. Ord. Interpunktion. Satser. Diakritiska tecken. Blankrader. Meningar. Ja. Jag föreställer mig att jag först gör anteckningar för diktens disposition. Att dikten måste arbetas fram, konstrueras. Sättas i spel. Inte att den plötsligt rinner till i utommateriell ingivelse. Såklart inte. Jag utesluter ingenting, men dikten måste utgå från otro, radikal otro. Som från ett oåtkomligt och stumt skrik. Dikt är artefaktisk energi. Men fundamentalt osäker; kan lika gärna bli till noll och intet (jo, det är väl det vanliga). Det är bara planetens språkliga art som gör och läser dikt. Inga andra kreatur. Dikten är en mänsklig protes. Som en omänsklig urprotes. Dikten görs. Läsningen görs. Jag tänker mig att också den omöjliga dikten börjar som en anteckning. Kanske har jag redan gjort den. Det kunde ha varit under en natt på gruppbostaden, när jag låg i jourrummets säng och inte kunde somna. Jag brukade ligga där, så där, på journattpassen, och läsa, oroligt väntande på larm om arbetshjälp inifrån avdelningen, från den som jobbade nattvak, och då och då göra anteckningar i anteckningsboken. Så kan en dikt också ta sin början. Ja, en hel bok. Och en fråga är förstås om den omöjliga dikten ska ingå i en bok. Och hur lång den dikten då ska vara. Ska den stå ensam, knapp och koncentrerad på en vit boksida. Och vilka andra dikter som ska omge den. Eller ska den omöjliga dikten löpa över hundratals boksidor, som ett episkt drama eller ett amöbiskt montage. Eller ska den omöjliga dikten kanske ges ett separat litet häfte, bara. Som en gammal gravskrift. Eller en dopattest. Eller adoptionsbevis. Eller dödsattest. Eller skuldsedel. Eller kärleksbrev. Eller självmordsbrev. Eller kort DNA-utdrag. Eller pornografiskt sms. Eller näthatkommentar. Eller som primärt medborgarbevis och verkligt relevant röstsedel i en utopisk demokratisk process. Eller ren potentialitet, i ännu okänd form, ännu ouppfunnet material. Eller ska den omöjliga dikten kanske utgöra en digital sajt, med egen domänadress; och kanske då också med interaktiva funktioner där (skärm)läsaren av dikten i en ögonblicklig skiftning till fingrarnas repetitiva rörelser över tangentbordet kan skriva om, skriva till, översätta, permutera dikten; bli dess nya medförfattare. Som en skriftlig konkretisering av en oavslutad hermeneutisk läsprocess. Eller ska den omöjliga dikten kanske publiceras på Sydsvenskans kultursidor, och bara där, bara så, mitt i sommaren, på tunt tidningspapper, som på bara nån halvtimme bleknar i solen, bleknar, blir torrt och sprött och sen mot kvällen, kvarglömd på ett bord, regnar bort, blir sörjig cellulosa, som trögt rinnande, gråbeigeaktigt slem. Jag vet inte. Jag vet inte. Om man verkligen vet vad man vill säga, kan man säga just det, den (själv)säkra upprepningsfrasen; då behöver man inte skriva. Men före diktens publicering, måste det förstås finnas en dikt. Den omöjliga dikten finns inte än. Inte heller den. Eller så finns den i någon bok som jag ännu inte har läst, eller som jag inte minns att jag har läst. Den läsningen måste då göras om, som för första gången. Liksom den omöjliga dikten måste göras. Kanske om och om igen. Jag vill den. Jag vill den om och om igen. Jag vill dessutom vilja det. Jag antecknar för att åstadkomma det. Men jag vet inte hur dikten ska se ut. Och vad ska den handla om. Jag vet inte. Kanske behöver den inte återge eller avbilda någonting – om än aldrig så poetiskt och särpräglat – vi redan känner till, som redan finns och pågår. Kanske kan en omöjlig dikt producera något nytt, som vi inte kan identifiera. Som inte alldeles enkelt låter sig översättas till något annat. Jag vet inte. En omöjlig dikt kanske kan sätta samman en mängd välkända komponenter till ett ändå parallellt multiversum. Som delat och singulärt språk. Eller kanske på nytt erfara någonting glömt. Stamma om det. Tystna det, i nya riktningar. I omöjliga riktningar. Viska det omöjliga till ingen. Skrika om. Svälja om. Få det svalda skriket att återuppstå som skrikets omöjlighet. Jag vet inte. Paus. Den omöjliga dikten. Kanske kan den inte finnas. Men jag vill den. Göra den. Läsa. Erfara den. Vilja. Det omöjliga. Jag antecknar för det. Fortsätter.
Gå till toppen