Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Rasifiering är det nya svarta

Vänstern har alltid varit besatt av klassificering. Dess politiska identitet har vilat på klassretoriken. Den ekonomiska ordningen har definierat och villkorat arbetarklassen en masse. Men där har alltid funnits en inkluderande, positiv stolthet. Individers personliga attribut, likt etnicitet, har varit irrelevanta.
Därför är det oroväckande att det nu finns en helt ny, avvikande vänsterlinje som har börjat byta ut kapitalismen mot vithetsnormen som sin främste fiende. Den sanna underklassen anses nu vara de som bryter mot vithetsnormen. Detta oavsett om individen i en sådan konstellation anser sig vara diskriminerad. Är man inte vit så är man också per definition, per automatik, ett offer. Etnicitet har blivit den nya vänsterns kapital.
Det finns dock de, likt den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali, som inte vill underkasta sig en sådan etikett. För som Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri så elegant frågade för inte så länge sedan: om en person inte känner igen sig i ordet invandrare, och inte vill bli kallad eller sedd som en sådan, varför skulle då en sådan person vara bekväm med att ständigt betecknas som rasifierad?
Rasifieringsförespråkarna har väckt liv i en gammal rasdänga: de största svikarna är inte längre klassförrädarna, det är rasförrädarna. De som inte vill se sig som offer. Denna vänster har gått så långt till vänster att de gått hela varvet runt och blivit semantiska rasbiologer.
På den antirasistiska rasifieringsportalen ”Rummet” suckar Valerie Kyeyune Backström över det politiska etablissemangets flathet. Efter att ha framträtt i SR Metropol avfärdas Stefan Löfven (S) med att han bara pratar ”... om allas lika värde, att ta diskussionen, att visa framfötterna. Förlåt, men vad fan betyder det? Han pratar om individer, att man ska säga ifrån i fikarummet.”
Det Stefan Löfven och många andra med honom påtalar är ju rätt. Anledningen till att det gärna viftas bort som en plattityd är för att vi värjer oss för det personliga ansvaret. I ett land där valhemligheten ibland är viktigare än den personliga värdigheten, så är civilkurage inte nödvändigtvis en ryggradsreflex.
Men att ”ta debatten” vid fikabordet med en kollega som undsluppit sig ett ”jävla invandrare”, och som man känt i flera års tid, som man dessutom ska samåka hem tillsammans med ... Det är nog något av det svåraste många människor skulle kunna tänka sig att göra. Det är mänskligt, det är förståeligt. Men i rasifieringens absolutism finns det inget utrymme för det som är förståeligt eftersom allt som nyanserar är förkastligt. Och då försvinner också det personliga ansvaret in i det svarta hål som är strukturalismens identitetslöshet – trots att rasifieringen är besatt av identitetspolitik.
En strukturell problemformulering förutsätter också en helhetslösning. En utopi. Vi känner allt för väl till hur konsekvenserna av sådana aspirationer mäts. Att sträva mot utopism är att vara historielös.
Verkligheten tenderar också att underminera absoluta lösningar. I rasifieringsivrarnas fall handlar det om att grunden för deras tankebygge undermineras av den statistik som visar på att rasism och främlingsfientlighet är på tillbakagång. Det betyder givetvis inte att det inte finns någon rasism överhuvudtaget. Och det betyder heller inte att frågan bör nedprioriteras eller att kampen kan anses vunnen.
De som verkligen utsätts för rasism och diskriminering är inte betjänta av att ha självutnämnda förespråkare som devalverar deras upplevelser genom att upphöja dem till ett allmäntillstånd, som därmed blir ett normaltillstånd. För det får det aldrig vara.
Gå till toppen