Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Filmen bit för bit

Antologin ”Den nya svenska filmen” innehåller intressanta analyser av såväl genre- som konstfilmer, skriver Malin Krutmeijer.

Den nya svenska filmen – Kultur, kriminalitet och kakofoni.

Author: Erik Hedling och Ann-Kristin Wallengren (red). Publisher: Atlantis.. PublishYear: 2014.
"Den nya svenska filmen"
”Något av en sensation” kallade Svenska Dagbladets recensent antologin ”Solskenslandet” (2006). Det sensationella var att en grupp forskare tog sig an den svenska filmen, som inte direkt hade haft någon hög konstnärlig status de föregående åren.
Men filmvetarna i Lund – de flesta som medverkade i antologin är verksamma där eller har anknytning dit – som nu kommer med uppföljaren ”Den nya svenska filmen”, är inte rädda för vare sig bred genrefilm eller smal konstfilm. Allt kan förtjäna en analys. Den hållningen borgar för en fin mix av vinklar och teman. Alltså innehåller ”Den nya svenska filmen” texter om såväl Hamilton-filmerna och nybuskisen som Carl Henrik Svenstedts filmer och SF Bios arthouse-satsning ”Smultronstället”.
Bokens redaktörer Erik Hedling och Ann-Kristin Wallengren konstaterar att den storhetstid som de utropade för svensk film i den förra antologin står sig. Svenska filmer drar både publik och håller hög konstnärlig kvalitet, även om de två sakerna inte nödvändigtvis sammanfaller. De senaste åren har vi sett både kritikerfavoriter som Gabriela Pichlers ”Äta sova dö” och Lisa Aschans ”Apflickorna” likaväl som publikframgångar som Jesper Anderssons ”Sean Banan inuti Seanfrika” och Kathrine Windfelds ”Hamilton – I nationens intresse”.
Den svenska filmens andel av biljettförsäljningen ligger på ungefär samma nivå under hela det tidiga 2000-talet. Ett år sticker dock iväg: 2009 steg svensk films marknadsandel plötsligt från runt 20 till 33 procent. Förklaringen är att de två första filmatiseringarna av Stieg Larssons Millennium-trilogi hade premiär det året.
Millennium-filmerna ägnas en del utrymme i antologin. Hanna Flodin skärskådar hur funktionsnedsättning och funktionshinder framställs i filmerna – det kopplas bland annat till ondska.
Mariah Larsson sätter med ett queerfeministiskt perspektiv istället sexualiteten i fokus. Hon avtäcker till exempel Stieg Larssons lite pinsamma fixering vid Lisbeth Salanders bröst, som är väldigt små tills hon opererar in silikoninlägg. Bröstoperationen har intressant nog helt strukits ur filmerna, och fram träder den mer entydiga feministiska hjälte vi vant oss vid att uppfatta Salander som.
Mariah Larsson visar att Millennium-böckerna och -filmerna har en särskild sexualmoral, där kärnfamiljen är ett slags antiideal. Den djupt dysfunktionella familjen Vanger, med sitt våld, sin rasism och nazism, fungerar som avskräckande exempel. Ställ den mot den frisinnade – och av kvinnor väldigt omtyckte – Mikael Blomkvist och hjälten Salander som undandrar sig kategoriseringar som homo eller hetero.
Mariah Larssons text är djupgående, och medryckande skriven. Som när hon beskriver det svenska revirtänkandet inför den amerikanska versionen av ”Män som hatar kvinnor”: ”bort med tassarna från vår Salander!”.
Intressant är det också när Michael Tapper drar trådar från det antika Greklands martyriska heroer till vår tids polishjältar, som alla uppträtt som ”vigilante”, det vill säga ”självsvåldiga hämnare”. Dessa män, visar Tapper, är ett slags ambivalenta nationalhjältar, latent livsfarliga monster tränade att döda, som ändå till slut landar på rätt sida. ”Han är vårt monster”, beskriver Tapper underrättelseagenten Carl Hamilton från Jan Guillous romaner: hans våld krävs för att rädda oss undan något ännu värre.
Men Tapper stannar inte vid fiktionen. Oförsonligt fullföljer han sin analys och ser såväl Hamilton som Clint Eastwoods klassiska snut Dirty Harry i John Ausonius, Peter Mangs och, ja, Anders Behring Breivik. Lite halsbrytande är det, men det är ett spännande, i bästa mening kreativt sätt att tolka film.
Lite besviken blir jag däremot på Ingrid Stigsdotters diskussion om debatterna kring Ruben Östlunds ”Play” och Stina Wirséns figur ”Lilla hjärtat” som pågick 2011–2012.
Stigsdotter refererar debattinläggen och kritiserar några av dem. Själv vill hon, med sitt perspektiv som ”receptionsforskare”, inte ta ställning i sakfrågan om filmernas eventuellt rasistiska aspekter. Istället drar hon slutsatsen att debatterna inte dög. Många av inläggen var ogenomtänkta och ”hettan och närheten i den dagsaktuella debatten försvårar analys”. De som fick upp frågorna på bordet var alltså, ja, inte så smarta.
Det är lätt att säga i bakvattnets trygghet, men skulle vi alla välja den positionen skulle debatten inte bli av – och den var viktig, som Stigsdotter själv påpekar. Massmediala debatter ska förstås inte vara osakliga eller osmakliga, men vitsen är ju att lyfta en fråga, välja en vinkel, dra igång diskussion. På kuppen får receptionsforskarna eventuellt något att sätta tänderna i.
I media har man också begränsat utrymme att uttrycka sig på, och nu rinner mitt ut, trots att ”Den nya svenska filmen” innehåller så mycket mer bra saker än jag hunnit ta upp. Lars Diurlins diskussion om filmfestivalen som politiskt och kommersiellt verktyg, och Sanjin Pejkovic genomlysning av hur ”jugoslaven” skildras i tre svenska filmer, för att bara ta två exempel. Bokens analyser kan man ha i bakhuvudet nästa gång man ser en film. Det spelar ingen roll om den är svensk eller ej.
Gå till toppen