Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Per T Ohlsson: Det minst dåliga

”Det vore en formlig sensation ifall alliansen vinner.”

Stefan Löfven (S). Nästa statsminister?Bild: JANERIK HENRIKSSON / TT
Regeringsformen, en av Sveriges fyra grundlagar, stadgar i första kapitlet, sjätte paragrafen:
”Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen.”
Det är en självklarhet. Men hur skall det fungera i praktiken efter valet den 14 september?
Frågan rymmer en politisk paradox:
Sällan har blocken varit så cementerade med en borgerlig regeringsallians mot en rödgrön opposition. Men samtidigt är regeringsfrågan mer osäker än på länge.
I Dagens Nyheters och Ipsos junimätning var gapet mellan regeringen och de rödgröna 14,2 procentenheter. Om siffrorna översätts till riksdagsmandat skulle Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet tillsammans få majoritet.
Avståndet lär krympa när valrörelsen snart går in i sin intensiva spurt. Riksdagsvalen brukar avgöras med ganska små marginaler. I det borgerliga segervalet 2006 skilde det 2,2 procentenheter mellan blocken. Men det vore en formlig sensation ifall alliansen vinner i år. Ett högst sannolikt valresultat är därför att de rödgröna blir större, fast utan majoritet.
Det är då som regeringsbildningen riskerar att gå i baklås.
Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har deklarerat att det största blocket bör bilda regering och släppas fram av det andra. Det skulle betyda att de borgerliga lägger ned sina röster i en omröstning om S-ledaren Stefan Löfven som statsminister. Därmed utestängs Sverigedemokraterna från inflytande i processen.
Löfven lämnar mer svävande besked. Att han prioriterar Miljöpartiet står klart, men inget talar för att S och MP når majoritet. Vis av skadan från 2010 vill Löfven hålla Vänsterpartiet på armslängds avstånd. Men om V inte släpps in i en ny regering hotar partiledaren Jonas Sjöstedt att gå i opposition. Han ställer också ett kategoriskt krav på vinstförbud i välfärden. Här har Löfven placerat Socialdemokraterna på en försiktigare linje: regleringar, men inget förbud.
En annan fråga är hur Löfven tänker hantera Feministiskt initiativ, Fi, om Gudrun Schymans parti lyfts in i riksdagen av framgången från EU-valet i maj. Bortsett från engagemanget för jämställdhet saknar Fi ett trovärdigt program. Partiet, behandlat med silkesvantar i den massmediala offentligheten, tror sig kunna frälsa mänskligheten med ett slags hemkokt veganpacifism: straffbeskatta kött och lägg ned försvaret.
Likt V och Lars Ohly 2010 kan Fi och Schyman bli borgerlighetens mest effektiva valarbetare när mittenväljare skräms högerut. Enligt en Sifomätning för Svenska Dagbladet ogillas Fi av nästan halva väljarkåren, 46 procent. Fram till valet kommer Fredrik Reinfeldt att hamra in budskapet från Visby tidigare i somras: att välfärd och sysselsättning hotas av en ny rödgrönrosa vänster.
På en punkt har emellertid Stefan Löfven varit tydlig sedan sitt tillträde som S-ledare 2012: han vill bryta blockpolitiken. Den är, säger han, ”fördummande”.
Det har han alldeles rätt i.
Genom den borgerliga alliansen 2004, valet 2006 och det rödgröna alliansförsöket 2010 befästes blockmotsättningarna på ett sätt som försvårar för den smidighet och långsiktighet som mestadels har kännetecknat svensk politik.
Utan majoritet för något av blocken och med ett starkare SD som fortsatt tunga på riksdagsvågen kan Sverige stå inför den mest brydsamma parlamentariska situationen sedan jämviktsriksdagen 1973-1976, då de borgerliga och socialistiska blocken hade lika många mandat.
Lösningen borde vara självklar. Som den tidigare folkpartiledaren Bengt Westerberg uttryckte det i Dagens Industri redan i april:
”Jag tycker att det är nödvändigt att partier på båda sidor om blockgränsen håller öppet för samverkan.”
Westerberg, partiledare 1983–1995, vet vad han talar om. Han var en av arkitekterna bakom den stora skattereform som Ingvar Carlssons S-regering drev igenom med stöd av FP. Sedan var han socialminister i Carl Bildts moderatledda koalition. Efter den borgerliga valförlusten 1994 höll Westerberg öppet för samverkan med Socialdemokraterna, en invit som Carlsson avböjde.
Kruxet är att en regelrätt koalition över blockgränsen, eller något annat formaliserat samarbete, framstår som en omöjlighet.
En ”stor koalition” av tysk modell, alltså med socialdemokrater och moderater, är utesluten. Den skulle snabbt förlamas, vilket skulle gynna ytterkantspartierna.
Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna går till val som delar av alliansen och avvisar andra konstellationer. När valrörelsens stridsdamm väl har lagt sig kan bedömningarna ändras, men det är ändå otänkbart att Folkpartiet skulle sätta sig i en regering som innehåller Vänsterpartiet eller är parlamentariskt beroende av ett gammalt kommunistparti. C och KD har, om de alls klarar sig kvar i riksdagen, akuta profileringsbehov.
Nyval utgör alltid en sista möjlighet. Men de flesta partier vill undvika den påfrestningen. Sverige har dessutom fasta mandatperioder. Om en regeringskris skulle leda till nyval, säg 2016, skall det ändå hållas ordinarie val 2018.
I demokratisk tid har Sverige genomfört nyval, eller extra val, vid ett enda tillfälle. Det var 1958, under pensionsstriden.
Så finns det en utväg som bygger på beprövad erfarenhet, men som sällan nämns:
Att det största partiet bildar en enpartiregering som styr med hoppande majoriteter.
Den skulle av allt att döma bli socialdemokratisk; det är osannolikt att Moderaterna blir störst i valet.
Invändningarna mot en sådan lösning är givna. Socialdemokraterna har mist sin samhällsbärande position och har decimerats från 45- till 30-procentsparti. Om partiet noterar en framgång i valet i september blir den nog ganska blygsam. En sådan regering skulle heller inte få igenom sin budget ifall ett motförslag har starkare stöd i riksdagen.
Till fördelarna hör att ett förhandlingsmoment försvinner: det inom en koalition. Kraften kan koncentreras på kompromisser i riksdagen.
Men vågar Stefan Löfven ta risken? Vågar partiet?
Faktum är att Löfven, en van förhandlare efter sina år som Metallordförande, har tangerat idén.
”Är det någon som har erfarenhet av att regera i minoritet och samla majoritet för sina förslag i parlamentet så är det socialdemokratin”, sade han i en Sydsvenskanintervju för två år sedan.
Det ligger en hel del i resonemanget.
Sedan övergången till enkammarriksdagen 1970 har socialdemokratiska minoritetsregeringar närmast varit regel. Bara vid tre tillfällen har Sverige styrts av majoritetsregeringar. Samtliga har varit borgerliga koalitioner: 1976–1978, 1979–1981 och 2006–2010. Thorbjörn Fälldins första och andra regering föll på kärnkraften och skatterna. Reinfeldts alliansregering fick förnyat förtroende av väljarna, men tappade sin majoritet när SD tog sig in i riksdagen. Socialdemokraterna tolererade 1978–1979 en FP-regering under Ola Ullsten som endast förfogade över 39 egna mandat.
Perioden 1973–1976 fick lotten ibland avgöra riksdagsbesluten. Men det intressanta är att det var en socialdemokratisk regeringschef som lotsade Sverige genom dessa parlamentariskt besvärliga vatten, ofta genom samarbete med Folkpartiet. Det komplicerar både högerns och vänsterns bild av Olof Palme som en frän och kompromisslös konfrontationspolitiker.
Villkoren var förvisso annorlunda då än nu. Kommunisterna i dåvarande VPK nöjde sig med att erbjuda passivt understöd i riksdagen och borgerligheten var mer splittrad än idag.
Likafullt har den ena socialdemokratiska minoritetsregeringen efter den andra under efterkrigstiden sett till att samarbeta och förankra viktiga beslut över blockgränsen, från barnbidraget 1948 till skattereformen 1990-1991. Åren 1951-1957 regerade Socialdemokraterna ihop med Bondeförbundet. När den fasta kronkursen kollapsade 1992 och Sverige hade drivits till ruinens brant gjorde Socialdemokraterna upp med Carl Bildts minoritetsregering om plågsamma åtgärder. I folkomröstningen om kärnkraft 1980 samarbetade S med FP och inför nästa folkomröstning, den om EU-medlemskapet 1994, gick Ingvar Carlsson i obekväm armkrok med Bildt. Statsfinanserna sanerades 1995–1998 med hjälp av Centern.
Det rör sig om ansvarsreflexer som sitter djupt i ett parti som så länge styrde Sverige.
Om ett parlamentariskt mardrömsscenario blir verklighet i september – ingen blockmajoritet, nio riksdagspartier, ett SD-resultat uppåt 10 procent – har Socialdemokraterna unika förutsättningar att själva bära ansvaret och sträcka ut handen åt såväl höger som vänster.
Det är ingen optimal modell. Men det kan vara den minst dåliga.

Mer att läsa

Mittfåra & marginal (SOM-rapport nr 61) red. Annika Bergström och Henrik Oscarsson.
Svensk politik (Historiska Media) av Per T Ohlsson.
Från Högfors till Maramö. Politik, reformer och värderingar i Alliansens Sverige (Ekerlids) av Claes Arvidsson.
Gå till toppen