Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Film

Bandsaga med inslag av satir och obehagshumor

Frank visar sig aldrig frivilligt utan ett klotrunt jättehuvud av fiberglas.

Frank

Genre: Dramakomedi. DirectedBy: Lenny Abrahamson. Actors: Michael Fassbender, Domhnall Gleeson, Maggie Gyllenhaal. Country: Storbritannien/Irland. PublishYear: 2014.
Maggie Gyllenhaal, Michael Fassbender och Domhnall Gleeson i “Frank”.Bild: Nonstop Entertainment
Filmer om musikers väg till framgång (och ofta vidare till förfall) har varit populära ända sedan Al Jolsons stämma i ”Jazzsångaren” 1927 övertygade Hollywood om att ljudfilmen hade en framtid. Men att ”Frank” är den första av den irländske regissören Lenny Abrahamsons filmer som får svensk biopremiär beror nog mer på Michael Fassbender och Maggie Gyllenhaal än på att musikern och komikern Chris Sivey och hans alter ego Frank Sidebottom skulle ha någon större fankrets utanför Storbritannien. Fassbenders stiliga nuna får dock minimal exponering i titelrollen: Frank, frontman för (det fiktiva) bandet Soronprfbs, visar sig aldrig frivilligt utan ett klotrunt jättehuvud av fiberglas.
Att filmens Frank till skillnad från Sidebottom inte har sina rötter i engelska Cheshire utan i USA är kanske manusförfattarnas hommage till amerikanska musiker som Daniel Johnston, Captain Beefheart och Frank Zappa. Men den första utgångspunkten för manuset var Jon Ronsons minnen från tiden som keyboardspelare i Siveys Oh Blimey Big Band, och därför är filmens egentliga huvudperson wannabe-musikern Jon (Domhnall Gleeson). Vid berättelsens början har Jons uppdateringar på Twitter (”Working hard on songs all day”) 14 följare och hans kompositioner är om möjligt ännu mer banala än hans liv. Men plötsligt händer det: Jon befinner sig på rätt plats vid rätt tillfälle och får hoppa in som keyboardspelare i bandet med det tungvrickande namnet när de reser till Irland för att spela in ett album. Jon kommer snart på kant med thereminspelaren Clara (en inspirerad Gyllenhaal) och andra bandmedlemmar, men Frank vill behålla Jon i bandet. Den excentriska och bitvis fysiskt plågsamma inspelningsprocessen varar i månader och utan de andras kännedom börjar Jon lägga ut klipp från artistkolonin på sin blogg. Snart har Soronprfbs 14 000 följare på Youtube och reser till USA med en inbjudan till SXSW-festivalen.
Fassbender hittar metod i Franks galenskap och visar sig dessutom ha en fin sångröst. I kulturkrocken mellan den opportunistiske Jon och hans avantgardistiska medmusiker uppstår en intressant obehagshumor som påminner om tv-serien ”Extras”.
Genom Jons tendens att skönmåla livet med Soronprfrbs på sociala medier fungerar ”Frank” också som en satir av Twittererans narcissistiska bekräftelsebehov. Men filmen ställer också frågor kring publikens betydelse för skapande och gränsen mellan kreativitet och sinnessjukdom som är betydligt äldre.
I jämförelse med Abrahamsons tidigare långfilmer känns ”Frank” mindre personlig, och bitvis hamnar filmen farligt nära ett läge som får mig att tänka ”typisk Sundance-indie”. Jag hoppas att den begåvade Abrahamson inte går vidare mot den typen av cool estetik utan fortsätter att arbeta i det gränsland mellan drama och komedi som gjorde regidebuten ”Adam & Joe” (2004) så speciell.
Gå till toppen