Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Tunnelseende i Gazafrågan

Det finns två sidor av kriget i Gaza – men det är oftast bara den ena som syns i medierna, skriver Jehoshua Kaufman.

Författaren Ahdaf Souief skrev den 30/7 på kultursidan om kriget i Gaza.
Så har synagogans fönster än en gång krossats i Malmö. Ett pojkstreck? För så farligt kan det väl inte vara. Om man tror något annat är man väl paranoid. Eller?
Författaren Göran Rosenberg fick en gång frågan om varför judarna, som varit utsatta för så mycket förföljelse och lidande, inte är mer ödmjuka. Det är inte så mycket jag håller med Rosenberg om när det gäller judar och Israel, men här sa han något mycket klokt: ”Den vanliga reaktionen på förföljelse och trakasserier är inte ödmjukhet, utan paranoia”.
Som jude är jag predisponerad att vara paranoid. Att tro att någon vill åt mitt liv, att jag lever på andras välvilja och att denna välvilja och tolerans när som helst kan vändas till sin motsats. Men man kan väl alltid fly? Som jude är man väl välkommen överallt? Till nästa gång dessa toleranta länder hittar en anledning att inte vilja ha judar inom sina gränser.
Första steget mot en övergripande förföljelse som kan leda till folkmord är demonisering av en folkgrupp eller ett land. Det pågående kriget mellan Israel och Hamas är ett tråkigt exempel på detta.
I såväl traditionella som sociala medier har det snabbt etablerats några ”sanningar”. En är att Israel för krig mot Palestina och palestinierna – inte mot Hamas.
Man beskriver gärna Hamas raketer som ”primitiva”, att de inte kan skada någon eftersom de dödat mycket få israeler. Trots att dessa raketer når i stort sett hela Israel och har en enorm sprängkraft.
Man glömmer att dessa raketer – som ofta avskjuts intill skolor, sjukhus och moskéer – alltid, ja alltid, riktas mot tätorter med civila. Om Israel inte skulle ha satsat så mycket på sitt luftförsvar hade minst lika många israeler dödats som det nu dör palestinier i Gaza. Fast kanske inte ändå. Israel skulle inte ha uppmanat sina civila att ställa upp som mänskliga sköldar. Man har lagt energi på att bygga skyddsrum istället för tunnlar.
Ja, tunnlarna. De beskrevs av författaren Ahdaf Souief här på kultursidan (Sydsvenskan 30/7) som ett sätt att få in mat och medicin till ett lidande folk. Hon glömde nämna att tunnlarna också använts till att få in alltmer avancerade vapen. Och tunnlarna in till Israel, som för övrigt byggts med cement som skänkts för byggandet av sjukhus och bostäder, transporterar inte mat och medicin utan välbeväpnade Hamaskrigare som försöker anfalla civila samhällen, kidnappa soldater och utföra andra terrorhandlingar.
Man glömmer snabbt att Hamas är en extremreligiös rörelse med starka fascistiska inslag, som förföljer, torterar och mördar oliktänkande palestinier. Man glömmer att Hamas har i sitt program att Israel ska utplånas. Hamas är inte petiga med att skilja mellan Israel och judar utan pratar gärna om att det är judarna som ska utplånas.
Som jude krävs det att jag ska vara neutral och inte visa mitt eventuella stöd till Israel. Helst ska jag fördöma Israels agerande för att visa min politiska korrekthet. Vår gamle malmöhärskare Ilmar uttryckte tydligt denna åsikt och han har fått flera uppföljare. Bland annat har Turkiets premiärminister krävt att den judiska befolkningen i Turkiet ska fördöma Israels handlingar.
Över hela Europa ser vi hur de antisemitiska attackerna ökar. Inte minst i Frankrike, där judar är fritt villebråd på Paris gator. Tidningen Newsweek målar i sitt senaste nummer upp ett Europa där judar återigen förföljs öppet, vad de än tycker om Israel eller dess politik. Så även här i Sverige där enskilda judar har utsatts för dödshot och okvädningsord och många av våra församlingar drabbats av skadegörelse.
Jag och många med mig vägrar dock att huka oss. Jag är jude och min familj, liksom många andra, har funnits i Sverige som goda samhällsbyggare i många generationer. Jag tänker fortsätta att vara både jude, svensk och stödja Israel öppet. Även om jag har släktingar som skadats och dödats i terrorhandlingar i Israel, tänker jag inte kasta sten på moskén eller trakassera kvinnor i slöja.
Jag är en del av det svenska samhället och följer dess lagar och regler. Men jag vägrar att låta Israel demoniseras eller acceptera att judar och andra trakasseras – vare sig de stödjer Israel eller inte. Villkoren för den civila befolkningen i Gaza är förfärlig. Livet var mycket besvärligt tidigare och lidandet nu måste vara obeskrivligt. Detta måste lösas på sikt. Men lösningen finns inte i Hamas terrorregim eller att Israel förintas – lösningen är demilitarisering och förhandling mellan parterna.
Jag och många andra judar har valt att leva i Sverige och bidra till Sveriges utveckling. Men om jag blir förföljd eller trakasserad på grund av min religion eller mina åsikter, kommer jag inte att sätta min tillit till vackra ord eller löften. Jag kommer inte heller att fly till Danmark, Tyskland eller USA utan ta mig till Israel, det enda land som helt säkert släpper in mig och erbjuder mig ett liv utan risk för förföljelse.
Gå till toppen