Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Ironin som vapen mot galenskapen

Nina Hemmingsson bjuder på gott om garv men det är nedstämdheten som dröjer kvar, skriver Shora Esmailian.

Snyggast på festen.

Author: Nina Hemmingsson. Publisher: Kartago förlag.. PublishYear: 2014.
Det är så enkelt att vara efterklok. Att komma på en klockren oneliner som svar på tal efter en nedsättande anmärkning eller klapp på huvudet. ”Tänk vad jag hade krossat med den kommentaren”. Det är vid sådana tillfällen man behöver sin Hemmingsson. I hennes senaste bok, ”Snyggast på festen”, finns hur mycket inspiration som helst att hämta för de punchlines man så gott som dagligen behöver slänga i ansiktet på patriarkatet.
Stora delar av boken innehåller de för Hemmingsson typiska stora serierutorna med en scen. Som till exempel den med mannen i baren som säger till en kvinna i närheten: ”Du som är så fin, varför så nere? Låt mig sudda bort din sura min!”. Hennes svar: ”Nu har du nog missförstått lite, det här är inte min sur-min, utan min kåt-min och det är nog bäst att du backar långsamt ut ur rummet, för vid min gud snart kan jag inte hålla mig!”
Eller mannen som gratulerar en kvinna på åttonde mars och får svaret ”Tack men det där får du nog ta med min fitta. Tyvärr har den lite nedsatt hörsel, så om du kunde vara vänlig att gå ner på knä och prata nära… väldigt väldigt nära”.
Med figurernas mästerligt cyniska kommentarer visar Nina Hemmingsson att det inte behövs mycket för att synliggöra galenskaper. Hade de patriarkala anmärkningarna stått för sig själva och utan ett svar kanske vi hade tyckt att de låter konstiga, pinsamma, ja, till och med förnedrande. Men det är inte förrän ett dräpande svar ges som de vittrar sönder och blir omöjliga att använda igen.
Smått genialiskt illustrerar Hemmingsson vilken potential ironi och sarkasm har i såväl den kollektiva som den privata kampen. Alldeles för ofta saknas den på politiska arenor tyngda av allvar. Det är imponerande att i en enda ruta förklara en hel värld av förtryck och dessutom få läsaren att dra på smilgroparna. Men när man har slagit igen boken, trots höga skratt och igenkänningsfaktor, är det ändå en nedstämdhet som dröjer sig kvar. Kanske för att Hemmingsson också förmedlar en parallell verklighet där ångesten står i centrum: ångest som kommer av prestationskrav, ideal – eller pressen att komma på det förintande genmälet.
Gå till toppen